EU:s hantering av eurokrisen liknar försöken att passa in en fyrkantig låda i ett runt hål.
Det går egentligen inte - men förhoppningen är att bara man sliter ned hörnen tillräckligt mycket så kanske det ändå lyckas till slut.
En viktig orsak till den tafatta krishanteringen är att många inblandade gärna vill blunda för ett antal obehagliga sanningar.
För det första vill man inte erkänna att EMU, den monetära unionen med euron som valuta, bygger på en fundamentalt felaktig förutsättning:
Nämligen att det går att ha en gemensam valuta utan att ha en gemensam ekonomisk politik.
Tanken var att euroländernas ekonomier gradvis skulle anpassa sig till varandra och därmed den ekonomiska politiken bli mer likartad.
Så har det dock inte blivit. När finanskrisen slog till drabbades ett antal länder av olika skäl extra hårt och behövde akut hjälp för att klara de offentliga finanserna.
Euron skulle vara en livboj och ett stöd för medlemsländerna, men har förvandlats till ett sänke. Bundna vid euron kan krisländerna inte skriva ned värdet på sin valuta och på den vägen öka konkurrenskraften och räta upp de offentliga finanserna.
För det andra har man (framför allt Tyskland) vägrat erkänna att de rikare länderna måste ställa upp och stötta krisländerna. Motståndet är förståeligt - regelverket förbjuder uttryckligen krisstöd.
Till sist har man ändå tvingats ställa up med stödlån, alternativet har trots allt betraktats som värre.
Krisen har skärpts ytterligare när euroländerna haft svårt att enas om hur problemen ska lösas.
För det tredje anser en majoritet inom valutaunionen att krisländerna snabbt måste rätta till sina underskott (finansminister Anders Borg hör till åtstramningshökarna). Krav har ställts på drakoniska åtstramningspaket.
Men kraftig åtstramning är en medicin som på kort sikt gör ont värre, tillväxten sjunker och fler blir arbetslösa. Det kan ta år innan ekonomin i krisländerna kommer på fötterna igen.
Är det inte orättvist att de grekiska och spanska folken tvingas betala notan för politikers och bankdirektörers felgrepp?
Jovisst. Långivare och bankaktieägare borde självklart bära en större del av bördan.
Men på ett eller annat sätt kommer folket alltid att få betala. Det finns ingen kvick fix eller någon smärtlös mirakelkur som enkelt löser problemen.
Kan inte krisländerna lämna euron? Jo, men även ett uttåg ur eurozonen har ett högt pris. Det innebär också en standardsänkning och höjda upplåningskostnader.
En rad bedömare menar att det inte går att lösa krisländernas stora problem med tillfälliga stödlån och improvisationer. En mer varaktig lösning måste till.
Statsbankrutt och avskrivning av skulder är ett sätt, ett uttåg ur euron ett annat.
Ingendera väg är utan problem. Den obehagliga sanningen är att det sällan finns några ideala lösningar på svåra problem.