Tisdagen den 15 februari presenterade den socialdemokratiska kriskommissionen sin rapport. Samma dag och ungefär samtidigt höll LO ett - nästan inte alls uppmärksammat - seminarium om sin rapport "Pensionsreformen i halvtid".
Ändå är jag rätt säker på att det är LO:s rapport och inte kriskommissionens som vi minns när 2011 en gång summeras.
Av seminariet framgick att LO inte vill avskaffa nuvarande system men förändra det så att även LO:s medlemmar får rimliga pensioner.
Så är det nämligen inte idag visar rapporten.
Nya förutsättningar - framför allt ökad medellivslängd - har minskat den statliga pensionen med 12 procent (ännu mer om bromsen räknas in) jämfört med ursprungsberäkningarna.
För att få ut samma pension som förutsågs 1995 skulle vi behöva arbeta 2 år längre eller betala in högre avgifter.
Men ordet "vi" antyder en obefintlig samhörighet. För i verkligheten har olika grupper radikalt olika förutsättningar.
Högutbildade svenskar lever i genomsnitt fem år längre än lågutbildade och klyftan väntas öka. Medan det är ganska lätt för en tjänsteman eller akademiker att fortsätta jobba efter 65 - många gör det redan - ser det helt annorlunda ut för LO-grupperna.
Många LO-medlemmar lämnar arbetslivet redan före 65, för att de inte orkar eller inte ges möjlighet att arbeta längre.
Den här stora skillnaden skapar orättvisor i pensionsutfallet, en orättvisa som skulle förstärkas än mer om möjligheten att gå i pension skjuts ytterligare upp i åldrarna utan andra korrigeringar.
Dessvärre är det precis det här spåret som är det förhärskande i debatten idag. Regeringar runt om i Europa talar enbart om höjd pensionsålder.
Långsiktigt vill LO satsa på bättre arbetsmiljö och arbetsvillkor så att alla faktiskt kan jobba kvar till 65 år och längre.
Men om pensionsåldern höjs så måste de som inte orkar jobba eller som inte kan få ett jobb ändå ha möjlighet att tjäna in en rimlig pension, menar LO.
Höjd pensionsålder måste därför också innebära att a-kassa och sjukförsäkring följer med upp i åren, och inte upphör vid 65, som idag.
Och istället för försäkringsersättningen som grund för pensionen (dagens modell) vill LO att den tidigare inkomsten ska räknas.
LO utesluter inte höjda avgifter som ett sätt att höja den allmänna pensionen, men menar att förändringar i försäkringarna är det som bör genomföras först.
Att LO:s synpunkter kommer att få genomslag i den politiska debatten demonstrerades faktiskt redan i kriskommissionens rapport.
Pensionssystemet måste stärkas finansiellt och göras mer rättvist, heter det på ett ställe med tydligt eko från LO-rapporten.
Den stora frågan är hur allianspartierna kommer att agera. Hittills har de nästan enbart pratat höjd pensionsålder och väldigt lite om rättvisa.
Pensionerna kan mycket väl än en gång bli den stora stridsfrågan i svensk politik.