Jag hamnade på ett seminarium i sal B192 på Luleå tekniska universitet. Politiker, professorer, fackligt folk och näringslivsföreträdare pratade om EU:s råvaruinitiativ.
Det öppnar nya spännande perspektiv för Norrbotten.
Ekonomiska stormakter som Kina och Indien växer med raketfart och behöver mineraler, malmer, skogsprodukter m m.
Det som finns i skogar och marker i norra Sverige är mer intressant än någonsin. Norrbotten har något som EU och världen behöver. Länet sitter på en guldgruva.
På inte mindre än 322 platser i länet pågår just nu en febril jakt på värdefulla metaller, skrev NSD 26 februari.
"Norra Sverige svarar redan för 90 procent av EU:s järnmalmsproduktion. För koppar är siffran över 20 procent", konstaterade Andreas Lindh, Norrbottens Handelskammare, vid torsdagens seminarieövning.
Marita Ulvskog, som sitter i Europaparlamentets industriutskott och ansvarar för S-gruppens arbete med EU:s råvarupolitik, ser stora möjligheter för Norrbotten.
"Men vi får akta oss för att bli ett Afrika. Det behövs satsningar på forskning, utbildning, ny teknik och mer vidareförädling i norr", sa hon bland annat.
Lindh från Handelskammaren höll med.
"Vi ska gärna exportera färdiga krockbalkar, inte bara pellets", sa han till de cirka 50 seminariedeltagarna.
Dagens näringspolitiska diskussion handlar tyvärr sällan om industrins villkor. Mycket kretsar runt tjänstesektorn, främst i storstäderna. Somliga framställer till och med basindustrierna som hopplöst passé.
"Men industrin är fortfarande ryggraden i Sverige. Många små och medelstora företag är beroende av storföretagen", konstaterade Europaparlamentarikern Olle Ludvigsson (S), Göteborg, helt riktigt.
Den svenska välfärden bygger på att vi har företag som är starka på den globala marknaden, plus i utrikeshandeln och handelsöverskott. Därför är det mer angeläget att vi nu talar om vikten av bra infrastruktur för industrin i norr - exempelvis Norrbotniabanan - än om rut-avdraget.
Det gäller att prioritera rätt saker.