"Kärnkraftsutbyggnad är en frestande smitväg undan klimatutmaningen. Jag varnar för den", sa Mona Sahlin i sitt avskedstal på S-kongressen.
Från min utsiktsplats på journalistläktaren noterade jag att Håkan Juholt vände sig om, smålog och blinkade till en kamrat i bänkraden bakom honom.
Blinkningen var riktad till Juholts barndomsvän, tillika kommunalrådet i kärnkraftskommunen Oskarshamn, Peter Wretlund.
Man ska inte tolka in för mycket i denna blinkning två kompisar emellan.
På en presskonferens senare under helgen underströk Juholt att han har exakt samma uppfattning som Mona Sahlin.
"Kärnkraften är en ändlig resurs. Den ska fasas ut men under ordnade former", sa han.
Det lät ungefär som Linje 2 i folkomröstningen 1980.
Juholt betonade också att energipolitiken mår bäst av att hanteras i bred enighet över blockgränsen.
"Beslutet om den nya kärnkraftslagen togs med bara två rösters majoritet i riksdagen. Det skapar osäkerhet", framhöll Juholt.
Osäkerheten är inte bra för vare sig hushållen eller industrierna. Människor och företag måste kunna lita på att det finns el till rimliga priser.
"Elintensiv industri måste ha pålitlig kraft alla 8670 timmar om året, annars packar de ihop", konstaterade nyligen Kjell Jansson, vd för branschorganisationen Svensk Energi, i en intervju i Aktuellt i Politiken.
I Dagens Nyheter 27 mars argumenterar KD-ledaren Göran Hägglund i liknande banor som Juholt. Även Hägglund vill ha en bred energiuppgörelse.
Vi får hoppas att det leder till omtag i energipolitiken. Det är olyckligt om energin fortsätter att användas för kortsiktigt politiskt taktiserande.
Politik är inte bara strid. I bland kan det vara nyttigt att samverka.