Det kan knappast ha undgått någon att det till hösten vankas presidentval i USA. Redan i vanliga fall är det tillräckligt för att få svenska medier och redaktioner att skriva spaltmeter om den amerikanska politiken – som av någon anledning verkar så definitiv, så dramatisk och så historisk när den än äger rum – men i år har det tillkommit ännu en komponent.
Det är naturligtvis dokusåpakändisen, fastighetsmogulen, skojaren och charlatanen Donald Trump som har dragit blickarna till sig. Är det inte med grova personangrepp, så är det med rasistiska generaliseringar och på gränsen till vanvettiga föreställningar om hur världen ser ut som han har dragit världens blickar till sig.
Världen bävar inför möjligheten att Trump kan bli amerikansk president, men den kan inte låta bli att titta på. Det är som ett skådespel eller varför inte en dokusåpa, men i prispotten finns inte en halv miljon kronor eller en semester på Ibiza – det är styret över världens mäktigaste nation, och befälet över världens farligaste vapenmakt.
Till det demokratiska partiets konvent, som började i Pennsylvania under måndagen, väntas också en lång rad svenska experter och politiker resa. De åkte inte, med några få kristdemokratiska undantag, till det republikanska konventet i förra veckan – det säger någonting om hur bred den demokratiska koalitionen är. Den rymmer både Gabriel Wikström (s) och Birgitta Ohlsson (l) – ja, snart sagt hela det seriösa, svenska politiska fältet.
Sådana resor är bra. Om det är något amerikanerna är världsmästare på, så är det på att driva politiska kampanjer som engagerar. På att konstruera en politisk berättelse om världen som är möjlig att förstå – och kanske har det aldrig blivit så tydligt vilket vägskäl världen just nu ställs inför som vid dessa två partiers konvent.
I förra veckan såg vi det republikanska konventet, där en mörk bild av Amerika och världen målades upp. Invandrare, muslimer och andra länder beskrevs som hot mot en döende nation – och det enda som kunde möta detta hot var Donald Trumps fasta hand.
Särskilt obehagligt var det hat som dirigerades mot den demokratiska kandidaten Hillary Clinton. Det hördes rop på att fängsla henne, på att avrätta henne och till och med att hon inspirerats av lucifer själv.
När hon själv kommer till tals i dagarna, kommer Hillary att måla en betydligt ljusare bild av världen. En bild där problem visserligen finns och är allvarliga – men där de måste mötas med samtal, öppenhet, med diplomati och kunskap.
Utifrån kan det tyckas som om det här valet redan borde vara avgjort. Vem skulle egentligen vilja ha en farlig, egocentrisk clown till president, när alternativet är en inte bara trovärdig utan också kompetent och beprövad ledare?
Det 2000-talet hittills har visat oss är emellertid att sakskäl numera väger lätt i politiken. I Brexitomröstningen viftades invändningar bort med att "det här landet har tröttnat på experter", och i det senaste riksdagsvalet röstade 12.9% av svenskarna på ett parti vars budgetar är luft.
I stället har hatet under detta årtionde åter blivit en gångbar politisk valuta. Den retorik som spelar på människors rädsla och ilska, som vädjar till våra allra sämsta sidor, har gjort en osannolik comeback. Det är mäktiga drivkrafter, och de som försöker rida på den vågen kommer själva att svepas ned.
Därför kan vi inte heller kompromissa med dem som försöker dra oss åt det hållet. Vi måste fortsätta ta ställning för de principer som har lett oss hit.