Den 23 juni ska britterna i en folkomröstning bestämma om de ska stanna kvar i EU, eller utträda (”Brexit”). Britternas skräck för en europeisk ”superstat” verkar fara iväg med deras förstånd, och risken är stor att de vaknar med en rejäl baksmälla på midsommarsafton.
Att Brexitkampanjen mest bygger på myter, och att hela etablissemanget (den konservativa regeringen, reducerad av några avhopp, oppositionspartiet Labour, arbetsgivarna, fackföreningsrörelsen och inte minst finansfolket i London) försöker övertyga britterna om att de har mest att vinna på att stanna i EU, verkar än så länge inte ha gjort något större intryck på de som ser EU som roten till allt ont.
Det är inte oväntat. EU-omröstningar handlar sällan bara om EU. De som är missnöjda med EU, är också missnöjda med Storbritannien och vice versa. Och det finns mycket att vara missnöjd med i Storbritannien efter den konservativa regeringens nedskärningar.
Lägg till detta en stor dos nostalgi och en portion främlingsfientlighet, och vi har på ett ungefär utgångsläget inför EU-omröstningen.
Utöver självständigheten, är britterna oerhört fokuserade på kostnaderna för medlemskapet.
De har gnällt över avgiften sedan de gick med 1973, och sedan Margaret Thatcher dängt handväskan i ett mötesbord, fick landet en minst sagt svårmotiverad rabatt.
Den är numera avskaffad, men britterna drabbas inte hårdare än andra rika länder i EU.
Det är rena lurendrejeriet att lova britterna att hela EU-avgiften kan stoppas in i det krisande sjukvårdsystemet NHS vid ett utträde.
Det blir kanske ett netto, men risken är stor att det snabbt kommer att ätas upp av turbulensen kring den brittiska ekonomin, när det står klart för investerarna att britterna tänker ställa sig utanför EU, och därmed inte heller kommer med i TTIP, det transatlantiska frihandelsområdet med USA.
Det är drömmerier att tro att Storbritannien klarar sig på egen hand i en globaliserad värld. Storbritannien är inget Singapore, och har heller inget imperium i ryggen längre.
Länder som Australien och Kanada har redan sökt sig till nya frihandelszoner, och är mer intresserade av att utveckla kontakterna med USA, Japan och Kina än av att odla nostalgiska förbindelser med Storbritannien.
Samtidigt som Storbritannien lämnar in utträdesansökan, kommer man att tvingas begära förhandlingar om att få gå in igen, på ungefär samma villkor som Schweiz och Norge.
Men EU är ingen bridgeklubb som man kan gå ur och in i från ena mötet till det andra. Det stundar åratal av besvärliga förhandlingar som kan saboteras av enskilda EU-länder, och tusentals lagar och förordningar ska skrivas om.
En ny anslutning blir inte gratis, och hur går det med den andra hjärtefrågan, självständigheten? Storbritannien sätter sig på supplikantens plats, och får finna sig i att bli behandlad som sådan.
Villkoren för Storbritanniens nya relation till Europa kommer inte att bestämmas i London, utan i Berlin och Paris.
Det kan bli en förödmjukande upplevelse för landet. Och britternas inflytande i EU kommer att bli begränsat framöver. Det talar Brexitanhängarna tyst om.
EU är mindre beroende av Storbritannien än britterna av EU, men ett brittiskt utträde kommer att skada EU:s trovärdighet internationellt, och gynnar de nationalistiska krafterna i Europa.
Låt oss därför hoppas att de unga i Storbritannien, som vant sig vid att kunna resa, studera och arbeta fritt i Europa, går och röstar för att britterna stannar i EU och därmed förhindrar en ny uppdelning av Europa.