Mosade myter
I en rapport från Arbetarrörelsens Tankesmedja granskas teorierna bakom den nyliberala politiken.
"Den enda vägens politik." Så beskrev Carl Bildt (M) regeringspolitiken 1991-94. Dåtidens borgerliga hjärngäng: Alf Svensson (KD), Olof Johansson (C), Carl Bildt (M) och Bengt Westerberg (FP). Perspektivet är detsamma i dagens regeringspolitik, att politik mest är fråga om teknik och att det bara finns ett enda rätt svar på varje problem.
Foto: Per Broman
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Som om de borgerliga var de enda sanna uttolkarna av medborgarnas behov.
Bildts arroganta högmod straffade sig. Sedan räntorna skjutit i höjden och budgetunderskotten skenat fick hans statsministerbana ett snabbt slut.
I dag vilar mest ett löjets skimmer över Bildts försök att monopolisera samhällsdebatten.
Men borgerliga debattörers anspråk på att sitta inne med den enda lösningen på samhällsproblem har inte minskat, de har bara antagit andra former.
För visst låter talet om att alliansens ekonomiska politik bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet rätt likt " enda vägens politik".
Perspektivet är detsamma - att politik mest är fråga om teknik och att det bara finns ett enda rätt svar på varje problem.
Internationellt kan man se en parallell i övertron på marknadskrafternas välsignelsebringande kraft. För många beslutsfattare och ekonomer blev marknadsteorierna en sorts överideologi som utan ifrågasättanden kom att styra den ekonomiska politiken.
Idéer om privatisering och avreglering förverkligades utan normal kritisk prövning. Ända fram till finanskrisen.
Då sprack bubblan och miljarder medborgare världen över fick smärtsamt uppleva konsekvenserna av den nyliberala kraschlandningen.
I en rapport från Arbetarrörelsens Tankesmedja, "Borgs dogmer", granskas teorierna bakom den nyliberala politiken (det är jag själv och Anne-Marie Lindgren som är författare).
Finanskrisen blev den stora ögonöppnaren. Plötsligt stod det klart för alla, inte bara för nyliberalismens kritiker, att det kunde sluta mycket illa om marknadskrafterna släpptes fria. Marknader var inte naturligt effektiva, självreglerande och styrde mot balans, som nyliberalerna påstått.
Samma finansföretag som talat illa om politiker och krävt att de inte skulle lägga sig marknadens funktionssätt ropade nu plötsligt på hjälp från staten.
Nu uppmärksammades också forskning som visade att många föreställningar som påståtts vara oomtvistade sanningar inte stämde med fakta. En efter en sprack myterna.
En hög skattenivå hämmar inte tillväxt och jobb. Otrygghet på arbetsmarknaden leder inte till fler jobb.
Stora inkomstklyftor ger inte fler chansen att komma sig upp i samhället. Ojämlika samhällen fungerar inte bättre än mer jämlika.
Regeringens så kallade arbetslinje har visat sig bestå av nästan enbart utbudshöjande åtgärder. Och utbudspolitiken ger inte automatiskt fler jobb eftersom den inte fungerar i lågkonjunktur. Dessutom blir priset för en sådan politik orimligt högt när skatten sänks även för de med goda inkomster.
Kritiken av de nyliberala idéerna är inte ny, men den har fått dåligt genomslag tidigare.
Fiaskot för den extrema marknadstron har varit så uppenbart och totalt att det nu äntligen finns plats för alternativa berättelser och tolkningar.