Ett av Moderaternas förslag i Almedalen i år är att rätten till tolk upphör för dem som har permanent uppehållstillstånd. Undantag görs för brottsmål och utlänningsmål – annars inte. Vad betyder egentligen detta?
Menar Ulf Kristersson att en läkare ska få ett informerat samtycke till operation av sin patient, utan att de talar ett gemensamt språk? Menar han att socialtjänsten ska börja tvångsomhänderta barn utan att kunna förklara för föräldrarna varför de gör det? Hur ska man då kunna bygga upp ett förtroende med den familjen – och hur ska polisen kunna upprätthålla ordningen i ett samhälle där de inte ens kan förklara vad de gör?
Det är förmodligen inte Moderaternas tanke. I den mån de faktiskt har tänkt, är detta nämligen inte ett seriöst politiskt förslag. Det är bara en möjlighet att säga till väljarna: ”Titta! Invandrarna kostar pengar, och vi är hårda mot dem!”
Det är en dubbel parodi på politik, eftersom den statliga utredaren Gunnar Holmgren för bara några månader sedan presenterade ett omfattande och väl mottaget betänkande med titeln: "Att förstå och bli förstådd – ett reformerat regelverk för tolkar i talade språk."
Den går igenom behovet av tolkar, tolkningens syfte, lagstiftningen, förutsättningarna på arbetsmarknaden och diskuterar hur vi i framtiden ska få tolkningen att fungera. Vad av allt det Moderaterna har förstått är oklart – men i vilket fall struntar de i det, och vill ersätta det med en servettskiss på fyra rader.
Förslaget är populistiskt, vilseledande och ägnat att förgifta den politiska debatten. Tyvärr är det typiskt för det parti Moderaterna har blivit. De brukade berömma sig av att vara det ansvarsfulla och rationella alternativet – nu är deras retorik gräll på gränsen till hysterisk, och deras politik tar lika gärna strid mot verkligheten som mot forskningsläget. Under Fredrik Reinfeldt var de ett regeringsbärande parti – nu är de en blek kopia av Sverigedemokraterna.
Ulf Kristersson säger gärna att ett regeringssamarbete som bygger på att hålla ett enda parti borta från makten inte kan hålla i längden. Om det är vad han behöver säga till sig själv för att förklara varför han misslyckats med att bli statsminister, så må det vara hänt. Men det visar också att han inte har lärt sig eller förstått någonting av varför Alliansen gick sönder för hans händer.
Att de partier som stöder regeringen inte kan tänka sig att samarbeta med eller förlita sig på Sverigedemokraterna beror inte på någon fördom eller nyck. Det beror på att de vill samarbeta med partier som går att lita på, och som faktiskt för en politik som går att ta på allvar. Vill Moderaterna ens vara ett sådant parti?
I en partiledarintervju försökte P1 Morgons reporter Olle Wiberg upprepade gånger få Ulf Kristersson att svara på frågan om det skulle vara ett problem om hans migrationspolitik stred mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Gång på gång valde moderatledaren att undvika frågan, och i stället prata om behovet av en ”stram invandringspolitik.”
Det fanns en tid när det hade varit en skandal att höra en svensk partiledare som inte ens när pressas på ett svar tar tydlig ställning för de mänskliga rättigheterna. Det var inte ens särskilt längesedan. Nu är det knappt ens uppseendeväckande: Det är bara vad man väntar sig av Moderaterna – ett parti som alltmer liknar en intellektuell och moralisk ruin.