Amerikanerna är frustrerade över att de står och stampar på samma fläck ekonomiskt, och att jobben blir allt otryggare. 40 procent lever på deltidsjobb, ofta flera i taget, kontraktsarbete, korttidsjobb, ”mobiljobb” och så vidare.
Reallönerna står stilla, samtidigt som de rika blir allt rikare. Statistiken har länge gett dem rätt, men det är först i år som missnöjet slagit igenom i den politiska debatten.
I det presidentval som nu dragit i gång med primärvalet i Iowa, angrips det politiska och ekonomiska systemet från både höger och vänster.
Vita arbetare (som i USA förskönande kallas medelklassen) tenderar att se ”Den amerikanska drömmen” som stulen av immigranter, Kina och utlänningar i allmänhet, snarare än som ett resultat av ekonomiska förändringar som USA drivit på i eget intresse.
För dem har fastighets- och kasinomiljardären Donald Trump konstruerat ett enkelt och slagkraftigt alternativ: Släng ut alla invandrare och bygg en mur mot Mexico. Sänk skatterna, men behåll välfärden för vita arbetare.
Med det populistiska budskapet har Trump kapat den republikanska primärvalskampanjen. Folk sväljer att Trump är en av de superrika som profiterar på billig arbetskraft.
Minoriteterna tyr sig till det demokratiska partiet och de fackföreningar som finns kvar för att den vägen förbättra sin ekonomiska och sociala situation.
De har fått en vital förespråkare i en 74-årig senator från Vermont, Bernie Sanders, som attackerar det ekonomiska och politiska systemet från vänster.
Sanders, som kallar sig demokratisk socialist, säger vad Hillary Clinton inte finner opportunt säga om de ekonomiska orättvisorna i landet, och var nära att besegra henne i Iowa.
Han är inte vidare konkret, och ses i allmänhet som en nyttig sparringpartner till Clinton snarare än som en verklig utmanare. Men ingen vet. Clinton är mest populär bland väljare i mormorsåldern, medan Sanders går hem även hos unga amerikaner.
I Iowa stoppades Trump genom en massiv mobilisering av den kristna högern som stödde den ärkereaktionäre Texassenatorn Ted Cruz.
Kanske var Trump alltför arrogant och vulgär för denna religiösa och nästan helvita jordbruksstat i Mellanvästern, där man är van att få ta en extra titt på kandidaterna. Trump ville mest hålla till i TV, där han kan orera ostört. Kanske gillade man inte hans skilsmässor och stöd för aborter.
Partietablissemanget vill varken ha Trump eller Cruz, och hoppas just nu på trean i Iowa, Floridasenatorn Marco Rubio, som har kubanskt påbrå och som profilerar sig som lagom konservativ.
Men det kan bli någon annan kandidat framöver, till exempel New Jerseys guvernör Chris Christie eller Jeb Bush, George W Bushs bror, före detta guvernör i Florida. Bush lär ha lagt ut 2 600 dollar per styck för sina få väljare i Iowa, pengar som väljarna ifråga säkert hade föredragit att få i handen.
Varken Trumps eller Bushs pengar verkar ha spelat någon roll i Iowa, men de får ökad betydelse i de större staterna. Det kommer att satsas en fruktansvärd massa pengar på årets val (över 40 miljarder kronor), och rika bidragsgivares möjlighet att påverka valutgången (och därmed politiken) ingår i systemkritiken.
Trump är piskad att vinna de närmaste primärvalen (New Hampshire 9 februari och South Carolina den 23 februari) om han ska behålla initiativet och framstå som oövervinnerlig inför ”Supertisdagen” den 1 mars, när 13 stater röstar.
Då, eller 15 mars när några folkrika stater röstar, kan valen i praktiken avgöras, och vi vet vilka två amerikaner som ställs mot varandra i presidentvalet den 8 november.