Hörde häromdagen om ett inlägg på Facebook där en man i övre medelåldern berättade om hur en ung expedit, när han ville ha en plastpåse till sina varor, hade talat om för honom att hans generation inte hade ”något miljötänk”.
Han skrev att han på hemvägen hade funderat över detta och kom fram till att hans generation, trots att de inte hade ”något miljötänk”, hade agerat som om de hade haft det. Under hans uppväxt köptes mjölken i glasflaskor som återanvändes, det fanns inte engångsblöjor (de tvättades och återanvändes) och man ärvde kläder från äldre syskon och släktingar. Men, man var inte miljömedveten.
I ett av morgonprogrammen såg jag ett reportage om två kvinnor som startat ett företag där affärsidén var att laga och/eller sy om begagnade klädesplagg.
I programmet pratades det väldigt allvarligt om att det faktiskt går att laga ett hål eller sy om kläder som inte längre passar.
För mig som vuxit upp i en relativt stor familj, fem barn, med begränsade ekonomiska resurser var det fullt naturligt. Jag har faktiskt på senaste tiden ofta tänkt på just detta – att vi på ett naturligt sätt vande oss vid att inte slösa med resurser och därmed var ”miljövänliga” utan att riktigt vara medvetna om det.
Min mamma var en duktig sömmerska och sydde kläder till oss, och många andra i byn.
Urvuxna kläder syddes om, byxben förlängdes, klänningar syddes ut eller in efter behov och trasiga sockar stoppades. Gardiner, och det mesta annat i textilväg som behövdes i hemmet, tillverkades hemma.
I dag är det i regel billigare att köpa massproducerade gardiner än att sy själv.
Det är förmodligen också därför det är lättare att slänga när man lessnat på dem än om man lagt ner arbete på att sy dem själv.
Även om jag blev lite förvånad över att affärsidén att laga och sy om klädesplagg nästan lanserades som en nyhet så tycker jag att det är bra att den tjänsten ”återuppstår”. Det är definitivt ett sätt att sparar resurser och är till gagn för miljön.
Det där med att inte ”slösa” var också något som inpräntades i oss i skolan. På lågstadiet läste vi ”Lyckoslanten”, en tidning som Sparbanken gav ut, där det fanns en serie om två flickor som hette ”Spara och Slösa”.
Sensmoralen var att det gick bra för den som sparade men mindre bra för den som slösade. Det gäller fortfarande: slösa inte med våra gemensamma resurser spara, på miljön.