På söndag går tyskarna till val. Det är nästan oroväckande lugnt kring detta val, jämfört med dramatiken i Frankrike i våras, när demokratin tycktes stå på spel. Det gör den knappast i Tyskland, även om ett delvis rätt skränigt högerpopulistiskt parti, Alternativ för Tyskland (AfD), ser ut att komma in i förbundsdagen (riksdagen).
Möjligen underskattas AfD i opinionsmätningarna (drygt tio procent). Alla vill kanske inte flagga med att de ogillar flyktingar. Men partiet är splittrat, och var till en början en närmast akademisk proteströrelse mot euron, som ansågs missgynna tyskarna, fast det varit precis tvärtom.
Den tyska exportindustrin har tjänat på att ha en valuta, vars värde dragits ned av länder med svagare ekonomi.
Den falangen finns kvar, och eurofrågan blir aktuell om inte förr direkt efter valet när Frankrikes nye president Emmanuel Macron väntas lansera en rad förslag om hur eurozonens samarbete ska fördjupas med eurobudget m m.
Det socialdemokratiska SPD är inne på samma spår i sin valplattform. Men i valet skjuter AfD framför allt in sig på den ”liberala” flyktingpolitiken, som inte är så liberal längre.
Sedan hävdar AfD att Tyskland håller på att bli muslimskt, vilket inte är mer sant i Tyskland än i Sverige. Men många turkar arbetar sedan länge i Tyskland, och har rösträtt där. Dem försöker Turkiets president Erdogan ömsom sätta i fängelse (om de är emot honom och han får tag i dem utomlands), ömsom hetsa mot koalitionspartierna i Tyskland.
Detta har lett till ett storgräl mellan regeringarna i Tyskland och Turkiet, som gjort att islamofoberna hamnat i bakvatten. Precis som i det nederländska valet.
AfD rubbar inte de politiska fundamenten i Tyskland, men gör det svårare att bilda regering i landet. Efter valet finns det två större och fyra mindre partier i förbundsdagen, och ingen klar blockindelning.
Socialdemokraterna (SPD) har gjort bra ifrån sig i den stora koalitionen med Angela Merkels kristdemokrater (CDU/CSU). Men koalitionen har också bakbundit SPD:s kanslerkandidat Martin Schultz.
”Valduellen” med Merkel liknande mest en tebjudning. Men SPD har också gått dåligt i delstatsvalen på sistone. Bland annat förlorade man det gamla fästet Nordrhein-Westfalen i våras. Det tyder på ett djupare missnöje med SPD:s politik.
Problemen för SPD går tillbaka till de nerdragningar som Gerhard Schröder tvingades göra 2003–2005 för att reparera statsfinanserna efter Helmut Kohls kostsamma återföreningspolitik.
Skulle SPD förlora så stort som opinionsmätningarna spår, alltså hamna runt 20 procent, är det inte säkert att SPD:s medlemmar röstar för en ny koalition med Merkel.
Merkel behöver mer än de 35–36 procent hon ser ut att få, för att klara sig med högerliberalerna FDP, som verkar komma tillbaka efter valsmällen 2013.
Liberalerna är också stenhårda motståndare till fördjupat eurosamarbete, och är inte heller att lita på i flyktingpolitiken.
Möjligen är De gröna (Grüne) pigga på att hoppa in igen. Tyskland har slagit in på en ambitiös omläggning av energipolitiken, som miljöpartiet kan se hotad om SPD lämnar regeringen.
En ny öppning mot vänster förutsätter att SPD accepterar att samarbeta med vänsterpartiet Linke vilket hittills varit tabu med tanke på dess DDR-förflutna. Med Linke inräknat, har det funnits en knapp vänstermajoritet i förbundsdagen.
Nu dröjer det minst fyra år innan SPD får chansen att leda en tysk regering. Frågan är vad de ska göra under tiden – regera eller opponera? Europas största och viktigaste land måste styras.