Det är en udda egenhet med känslan medlidande att den – nästan ensam bland känslorna – tycks växa ju längre bort den person man hyser medlidande med befinner sig, medan den tvärtom krymper ju närmare en själv den person som lider är.
Hur skulle man annars kunna förklara att de bilder som i början av sommaren kablades ut från den amerikanska gränsen till Mexico, av barn som skiljs från sina föräldrar och placeras i fängsligt förvar, kunde väcka sådana starka reaktioner i Sverige och i Europa utan att det på allvar fick oss att fundera över vårt eget agerande.
Frågar du nästan vem som helst så är den amerikanske presidenten Donald Trumps – så långt borta, och så lätt att fördöma – åtgärder riktade mot gruppen ”Dreamers”, de ungdomar som fötts i USA utan medborgarskap och som genom en av Obamaregeringens åtgärder fått möjlighet att studera och arbeta lagligt i landet, förkastliga.
Frågar du däremot moderaternas gruppledare i riksdagen Tobias Billström vad han tycker om den så kallade gymnasielagen, som är tänkt att ge 9 000 ensamkommande unga med avslag på asylansökan en ny chans att stanna i Sverige genom studier, så svarar han så här: ”Vi röstade emot den här lagen. Vi anser inte att en viss grupp ska särbehandlas på det här sättet. Vår uppfattning är att det här har varit fel från början.”
Man får lov att berömma Billström för att han talar klarspråk. Men man får också lov att konstatera att Moderaterna har gått en lång väg från att vara Fredrik Reinfeldts parti med öppna hjärtan. I stället för att stå fast vid de humanistiska värderingar som länge har präglat svensk borgerlighet, ylar man nu tillsammans med vargarna.
Detta är ingen nyhet. Men det förtjänar ändå att sägas att den internationella, populistiska högervågen har svept med sig de mest etablerade delarna av den svenska borgerligheten.
Det kan inte råda någon som helst tvekan om att dessa ensamkommande, som i många fall redan har lärt sig svenska, fått utbildnings- eller arbetsplatser och börjat sätta rötter i vårt samhälle, riskerar att fara mycket illa om de avvisas från Sverige.
Av samma skäl finns det inte heller någon tvekan om att deras avvisning skulle utgöra en förlust även för Sveriges del. Människor är nu en gång inte en belastning, utan en tillgång, och ett upprivande av den så kallade gymnasielagen skulle på sikt göra Sverige till ett fattigare land – framförallt mänskligt, men på sikt också ekonomiskt.
Det är i första hand en fråga om de 9 000 ensamkommande. Men i andra hand är det också en fråga om vilket land Sverige är. Är vi ett land som – nästan enbart för reglernas skull – utvisar 9 000 unga människor till ett osäkert öde, eller är vi faktiskt större än så? Vi har fattat dramatiska utvisningsbeslut tidigare i historien – och vi har fått skäl att ångra dem också.
Den enda orsaken rimliga orsaken till Moderaternas brösttoner i den här frågan som jag kan komma på är att det för dem är en del av ett politiskt spel inför höstens riksdagsvalet, där de är livrädda för att verka som om de är mindre tuffa i invandringspolitiken än vad deras konkurrenter Sverigedemokraterna är.
Man bör nämna saker vid deras rätta namn, och i det här fallet betyder det att säga att detta politisk-strategiska övervägande för Moderaternas del väger så tungt att det betyder mer än att agera såväl medmänskligt som rationellt. Kanske är det helt enkelt så med medkänslan att det är betydligt lättare att känna den för någon som är långt borta, eftersom det inte kostar någonting för en själv?