Varför skrek jag inte? Varför berättade jag inte för någon? Hade jag kunnat göra något för att det inte skulle bli så?
Tre frågor som våldsutsatta ofta brottas med. Tre frågor som symboliserar det ansvar våldsutsatta tycker att de har.
Våldsutsatta känner inte alltid att samhället står på deras sida. Varför är det så? Min analys är att beror på att så många människor inte tvekar en sekund innan de ifrågasätter våldsutsatta.
Talar vi om våldtäkter så blir det extra tydligt. Fortfarande 2016 så förs diskussioner om våldtagnas kläder, umgänge, sexualvanor och berusning.
Det är under all kritik och jag vill tydliggöra en sak: berusning, korta kjolar eller umgänge med okända personer innebär inte att personen är tillåten att våldta. Ett nej är alltid ett nej. Även ett tyst nej är ett nej. Att inte göra motstånd utan vara passiv betyder inte ja. Att vara redlös och oförmögen att göra sig förstådd ska inte tolkas som att det är okej med sex.
Handlingar som utförs under hot är inte detsamma som ett samtycke.
Det finns situationer som är extra svåra, när vuxna utsätter barn för övergrepp. Det här rör till barns bild av vad som är rätt och fel för ganska länge så tror barn att vuxna vet vad som är tillåtet. När barn vet att vuxna gör fel kan det uppstå en rädsla för att berätta för andra vuxna eftersom att barn kan vara rädda att inte bli trodda.
Barn kan också känna en rädsla för vad som händer med dem om de berättar. Barn vet inte alltid att de inte behöver acceptera allt som vuxna säger till dem eller gör mot dem. Barn tror ofta att vuxna vet vad som är rätt.
Vuxna har ett ansvar att lyssna på barn. Då menar jag inte bara när det hänt svåra saker utan att vuxna ska prata med barn om vardagliga saker. På det sättet visar man barn att man kan prata med vuxna och att man som barn kan respekteras av vuxna. Det tror jag är den rätta vägen att gå för att få barn att känna att de kan berätta för vuxna även om svåra saker.
Man behöver inte vara utbildad kurator eller psykolog för att vinna barns förtroende. Jag har mött unga som valt att öppna sig för vaktmästare och kökspersonal. Vi kan inte ge en viss profession av vuxna ansvar för barns mående. Alla vuxna kan visa att vuxna är pålitliga.
Alla vuxna kan också välja att prata om utsatthet utan att ifrågasätta eller väcka skuldkänslor. Jag tror det kan göra att fler utsatta kan känna att samhället är på deras sida.