Det är med stigande förvåning och oro som jag har följt den svenska debatten om de hemvändande IS-soldaterna: Partiledare har skjutit grundlagsändringar från höften, viftat bort internationella konventioner och velat dela ut kollektiva bestraffningar och retroaktiva domar till höger och vänster.
Till och med Staffanstorps kommun har blandat sig i leken, och vill inskränka de återvändandes medborgerliga rättigheter.
I varje sådan här krönika har jag 2400 tecken på mig. Om jag skulle räkna upp alla de sätt som etablerade svenska partier vill kringgå och montera ned rättsstaten skulle de inte räcka till.
Ännu mindre skulle de räcka till om jag också ville beskriva de långsiktiga problem ett sådant agerande skulle leda till i framtida lagstiftning eller i internationella relationer.
Det finns också något ironiskt i att det har funnits klagomål från svensk sida på stater som vägrar ta emot de medborgare som ska utvisas från Sverige.
När så svenska medborgare ska återbördas räcker det för vissa tydligen med misstankar för att vi ska tillåta oss att göra samma sak.
Det är kort sagt tur att utspel och lagstiftning inte är samma sak. Men det som bekymrar mig mest är att den här frågan tillåts dominera den politiska debatten eftersom vissa partier försöker plocka enkla, populistiska poäng genom att skrika högst om den.
Det finns verkliga skillnader mellan våra riksdagspartier – men inställningen till IS är faktiskt inte en av dem. Det är både ohederligt och destruktivt att låtsas som om det vore så.
I början av 2000-talet verkade det finnas någon typ av insikt kring hur terrorism fungerar och hur den bör bekämpas.
Efter terrordåd kunde man höra politiker säga att terrorismens mål var rädsla, men att svaret på varje attentat måste vara att stå fast, vägra vara rädd och slå vakt om just de värderingar som terroristerna hatar.
Det var sant då, och det är det fortfarande. Terrorism är en asymmetrisk form av krigföring som arbetar med skräck och som slår så hårt den kan, men som aldrig kan skada fundamenten i vårt samhälle om vi inte låter den göra det.
Den som blir mest lurad av IS propaganda är faktiskt inte den som åkt till Syrien för att slåss. Det är den som går med på att terroristerna är så farliga att vi är tvungna att montera ner vår rättsstat för att bekämpa den. Då går man i fällan – och gör precis som terroristerna vill.