Jag har genom åren lärt känna många moderater, såväl professionellt som privat. Min bild är att de är engagerade, ideologiska och övertygade och förtjänar all respekt även om jag oftast inte delar deras värderingar.
I dag lider jag i stället med dem. Den torktumlare av ideologiska omsvängningar och partipolitiskt taktiserande de befinner sig i är inte avundsvärd.
Det handlar verkligen inte om skadeglädje. Varje person som väljer att ta på sig ett politiskt uppdrag bär vår demokrati på ett ovärderligt sätt. Inte minst gäller det de 50 000 fritidspolitiker som lägger kvällar och helger på att göra vårt samhälle bättre.
Vad vinu ser är ett moderat parti med ideologisk hemlöshet. Nyliberalismen som var så bärande på 90-talet syns allt mindre, värdekonservatismen före dess är också svårhittad.
Partiet som har bestått av en blandning av nyliberalism och värdekonservatism står nu i spagat över den ideologiska avgrund som just nu öppnat sig mellan de två ideologierna, inte bara i Sverige utan runt om i Europa och USA.
Den bild jag har av Moderaternas senaste 13 år är en amöbastrategi mycket lik den socialdemokratin har hållit på med under decennier och som inte har löst det partiets idékris.
2004 började de Nya Moderaternaformera sig med pragmatiska omorienteringar inom en rad fält och ibland också väldigt ytliga uttryck.
Till och med klädkoden dryftades där allt från knytblus med pärlcollier till kostym och slips var no-nos för de Nya Moderaterna.
I denvevan gjordes ett antal stora omsvängningar i den moderata politiken som mer än en moderatvän upplevde som extremt svårsmälta. Partiet var så oppositionstrött att det gick med på det mesta för att få regeringsinnehavet samt fler riksdags-, landstings- och kommunplatser.
Man slutade driva privatiseringar, avregleringar, migration över gränser och skatter. Gamla solida uppfattningar i paradgrenar var som bortblåsta.
Många i partiet våndades men så länge makten innehades stod de ut. Det funkade tills Nya Moderaterna med Alliansen förlorade valet 2014.
Men plötsligt var både makten och positionerna borta. Då var det tydligen väldigt svårt att vända tillbaka både till nyliberalismen och värdekonservatismen.
Lösningen blev – skräckinjagande nog – nationalismen i snällare tappning. Gränser stängdes, SD blev rumsrena och nu blev allt möjligt igen (och då är jag den första att säga att det var en S-ledd regering som stängde gränserna!).
Anna KinbergBatra verkar tro att ”snällnationalismen” är den enda möjliga ideologin för att hålla ihop partiet och stänga väljarflykten till SD.
Strategin är svårförståelig eftersom den på kuppen dödade Alliansen och skapade en väljarflykt av sällan skådat slag. För att inte tala om min moderata vänkrets som nu lämnar torktumlaren för sin ideologiska heders skull.
Demokratin behöver ett moderat parti med större självförtroende än så här! Om inte för annat så för att hålla rent högerut.