I tevestudion visar de blommor och sakkunniga berättar hur man gör för att få de mest prunkande rabatterna. På fönsterrutorna i mitt hus växer isrosorna och på vägen en bit bort dundrar snötraktorn fram.
Vi lever i ett land med skilda förutsättningar. Men bilden av landet tecknas i ett litet område i Stockholmstrakten. Ibland förekommer dock utblickar, ofta av det exotiska slaget: det finns en kamel i Arvidsjaur och världens bästa timmerklyvare bor i Tornedalen.
Jag fick en flott inbjudan: ät lunch med Bill Clinton på hans kontor i Harlem, New York. Sätter man en viss dag in en summa pengar på Clintons hjälpfond får man vara med i utlottningen av lunchen.
Clintons fond bedriver ett omfattande hjälparbete runt om i världen. Det gäller bland annat hivsmittade och aidssjuka barn. Dessutom har ju den förre presidenten varit aktiv för att få hem fängslade amerikaner, exempelvis från Nordkorea.
Visst är det bra att Bill Clinton satsar sin tid och energi på att göra världen bättre; andra före detta presidenter har mest ägnat sig åt att spela golf. Men att resa ända till NY för att äta lunch är kanske inte det miljömässigt smartaste man kan göra. Återkommer, Bill...
Jag har tidigare skrivit om KIVA, en organisation som bistår människor i fattiga länder med räntefria mikrolån. Nu är gruppen "Amanecer de los Inkas" (bilden) i Peru i behov av att kassatillskott. Den trettiotreåriga medlemmen Lourdes vill köpa in socker och mjöl från grossister, priset blir lägre då, men för att kunna betala behöver hon 1 200 dollar.
Man kan bidra med minst 25 dollar och det kommer sedan månatliga rapporter om återbetalningen. För min del har systemet fungerat utmärkt. De fem personer som fått låna har återbetalat punktligt.
Mikrolån kan för de enskilda få stora positiva konsekvenser; det är ett enkelt sätt att göra världen lite bättre.
Karl Ove Knausgård är en norsk författare, bosatt i Malmö, 44 år gammal. Hans tredje roman, Min kamp, är en omfattande självbiografi som ges ut i sex fristående band. Jag har band 2 inom räckhåll och ser att boken har nära sexhundra sidor. Orden flödar, man kastas helt plötsligt in i en helt ny berättelse för att sedan återvända till den gamla, iakttagelserna av detaljer och stora skeenden är skarpa.
Det är en fascinerande läsning om livet, åttiotalet, Norge, Malmö och diktarens uppgift.
Jag förstår att Knausgård lockar många läsare. Han kan konsten att berätta och bygger upp en nyss svunnen värld. Och hur många nickar inte instämmande när livet med kompisen Jan Vidar spelas upp?
Knausgård har hittat sin nisch. Det ska bli intressant att följa det stora romanprojektet till slutet.
Göran Persson intervjuades i SVT:s Agenda i söndags och Mona Sahlin var gäst i premiären av serien Min sanning i tisdags. Det är ett intressant fenomen att före detta socialdemokratiska partiledare får så stor uppmärksamhet. Ingen skulle väl komma på tanken att på bästa sändningstid intervjua förre Moderatledaren Ulf Adelsohn eller förre Centerledaren Olof Johansson.
Socialdemokratiska exledare har en särskild lockelse, just därför att S varit en sådan dominerande kraft i svensk politik. Sedan är det väl också en fråga om personlig läggning om man ställer upp när medierna frågar.
Alla stora medier skulle gärna låta Ingvar Carlsson tala ut men nestorn undviker alla uttalanden som kan tolkas som ett inlägg i den dagspolitiska debatten eller som ett sätt att skriva efterträdarna på näsan. Och självfallet är det många redaktioner som försökt pressa ned Håkan Juholt i en soffa men hittills har den forne redaktören avstått.
Att det går bra för Stefan Löfven kanske beror på att han har vett att avstå från en hel del framträdanden.
Det måste finnas på påskbordet:
Gravad lax.
Lammkött.
Ägghalvor med romröra.
Kaviar.
Påskmust.
Chokladgodis.
Skumgodis.
Senapssill.
Räkor (dock inte tigerräkor, se SNF:s hemsida).
Tårta.
Ha en fin påsk. Nästa år infaller påskdagen redan 30 mars så chansen för skotersafari ökar.