Det är kris i Venezuela. Två sidor slåss om makten. Folket lider. Men krisen i landet är absolut ingen nyhet.
Hugo Chavéz kom till makten 1999 och inledde då sin revolution mot de gamla eliterna. Han startade ambitiösa program för landets fattiga och utmanade storbolagen och USA:s inflytande över regionen.
Snart strömmade larmrapporterna ut från landet. Ekonomin missköttes. Yttrandefriheten begränsades. Sakta drogs snaran åt kring oppositionella politiker och organisationer i det civila samhället. Efter Chavéz död tog Maduro över och läget blev ännu värre.
När oppositionen vann valet till nationalförsamlingen 2015 vägrade Maduro erkänna sitt nederlag. Han hävdade att valet gått felaktigt till i tre valkretsar i Amazonas, och tog det som ursäkt för att sätta parlamentets makt ur spel.
Det borde vara ett självklart ”case” för alla som kallar sig vänster och demokrater. Venezuela är inget föredöme.
Men samtidigt trycker USA på för en politisk förändring, och det har fått en del av vänstern att reagera med ryggmärgen. Stoppa USA-imperialismen! Det är USA som skapat fattigdomen Venezuela!
Det är en märklig reaktion. En ideologisk kortslutning.
Det är helt sant att USA har mycket skit på sitt samvete i Latinamerika. Statskupper och övergrepp. Men Venezuela är en diktatur som misskötts under många år. På grund av Chavéz och Maduros politik är landets ekonomi i fritt fall. Fattigdomen ökar lavinartat och miljontals människor flyr från landet.
Hur kan någon som kallar sig demokrat och vänster försvara det?
Att strunta i valutgången 2015 och rigga presidentvalet för att själv behålla makten. Hur kan någon som kallar sig demokrat och vänster ens tänka tanken att argumentera för att det är rätt?
Nyligen publicerade Svenska PEN texter från författare i Venezuela som pekade på övergreppen mot det fria ordet.
Hur kan någon som kallar sig demokrat och vänster försvara en sådan politik?
Det går bara inte.
Jag inser att det är knepigt när andra länder går in och erkänner eller inte erkänner ett lands politiska ledare.
Så brukar man inte göra. Stater erkänner andra stater och låter befolkningen sköta politiken i sitt eget land.
Men när befolkningen så uppenbart inte tillåts göra det? Då kan inte omvärlden stillatigande se på.
Det är inte heller bara USA och EU som reagerat. De andra länderna i Latinamerika tillhör Maduros hårdaste kritiker. Det är trots allt de som tar konsekvenserna av ett styre som fått så många att fly till grannländerna.