Den arabiska våren har övergått i en arabisk höst, och det lär krävas minst en arabisk vår till innan friheten och demokratin segrat i hela Nordafrika och Mellanöstern. När det gäller kunga- och schejkdömena sannolikt ännu fler vårar. Men det rör sig i rätt riktning, och den frihetslåga som en gång tänts, kan ingen släcka.
En god nyhet är att det hållits fria val i Tunisien och att partierna enats om att dela på de viktigaste posterna. Ny regeringschef blir Hamadi Jebali, ledare för islamistpartiet al-Nahda. Det är utmärkt att moderata islamister nu får pröva krafterna i praktisk politik, precis som de med framgång gjort i Turkiet.
Det kan minska misstänksamheten mot muslimska grupperingar i hela Nordafrika och Mellanöstern.
En annan god nyhet är att Khaddafis son Seif al-Islam gripits. De nya ledarna får nu en chans att rehabilitera sig för lynchningen av Muammar Khaddafi genom att antingen överlämna Seif al-Islam till Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) eller ge honom en anständig rättegång i Libyen.
Positivt är också att Jemens diktator sedan tre decennier tillbaka, Ali Abdullah Saleh, nu bestämt sig att för att avgå. Det kan bana väg för fred och demokrati i landet.
En dålig nyhet är att Bashar Assad fortfarande sitter kvar i Syrien, och att hans regim fortsätter att utöva extremt våld mot oppositionen.
Men Assads dagar är räknade, särskilt sedan Turkiet engagerat sig på befrielserörelsens sida. Nu väntar dessutom sanktioner från övriga arabländer. Frågan är vad som kommer i stället.
Det styrande militärrådet i Egypten är mer intresserat av att rädda sina privilegier än att sitta på utsatta politiska poster och få klä skott för fattigdom och orättvisor. De har därför föreslagit ett "ramverk" för den nya konstitutionen som skulle skydda militären från insyn och ge generalerna sista ordet i många frågor.
Ramverket har förkastats av oppositionen och protesterna fortsätter. Den 28 november inleds parlamentsvalen, om de nu inte ställs in, och pågår sedan i flera månader. Den utdragna valproceduren ger militären goda chanser att manipulera folkviljan och att finna förevändningar för att ingripa för att "rädda landet".
En sak är klar: Generalerna bär hela ansvaret för den behandling som protesterande egyptier nu utsätts för, på Tahrirtorget i Kairo och andra platser i landet, även om övergreppen utförs av polis och andra civila myndigheter.