Det kallades kyrktornsprincipen. Tanken var att den lokala banken bara skulle göra affärer i ett område som kunde överblickas från kyrktornet. Där kände ju människor varandra.
Idag är vi långt från kyrktornet. Fyra storkoncerner dominerar den svenska bankmarknaden.
Balansomslutningen i de svenska bankerna uppgick i slutet av förra året till drygt 10 000 miljarder kronor - ungefär tre gånger mer än all produktion i Sverige under ett år.
Ökad storlek gynnar dock inte per automatik sparare och låntagare
Vi svenskar är missnöjda med våra banker och har goda skäl att vara det. Exempelvis med bankernas behandling av bolåntagarna.
I TV-programmet Agenda (19/2) satt Swedbanks vd Michael Wolf till och med och förklarade att bolånekunderna närmast borde vara tacksamma för att banken gett aktieägarna höjd utdelning istället för att sänka boräntorna.
Men frågetecknen gäller mer än den senaste tidens debatt.
Det allvarligaste är den enorma förändring som ägt rum på bara några få decennier. Att banker förvandlats från relativt osofistikerade och stabila spar- och lånerörelser till testosteronstinna finansföretag.
Andrew Haldane, ansvarig för finansiell stabilitet på Bank of England, beskrev i ett uppmärksammat tal i höstas hur kortsiktighet och obalanserat risktagande brett ut sig i banksektorn.
I början var bankverksamhet riskabel - både för ägare och för kunder. Misstag och förluster kunde snabbt leda till att kunderna tappade förtroendet, tog ut sina pengar och banken gick omkull.
Ägarna bevakade därför noga verksamheten. Idag finns inget liknande direkt ansvar. Väldigt lite kapital behövs för att driva en bank
Kapitaltäckningskraven är på väg att höjas till drygt 10 procent, men en del experter hävdar att 20 procent vore en mer rimlig nivå.
Samtidigt hålls systemviktiga bankerna under armarna när det krisar.
Obalansen mellan de stora möjliga vinsterna och konsekvenserna om det går åt pipan lockar till stort risktagande.
Från början baserades bankernas utlåning på insättarnas pengar och aktieägarnas kapital. Nu finansierar sig bankerna alltmer med lån. När finanskrisen kulminerade 2008 uppgick bankernas lån till motsvarande 30 gånger tillgångarna.
Stora lån, stor utlåning och litet eget kapital skapar en tickande bomb i samhällsekonomin.
Till detta kom att riskbenägenheten också drivits upp av att bankdirektörers och finansmedarbetares bonusar kopplats till vinsten, utan avräkning för framtida förluster.
Det som borde vara en trygg och konservativ serviceverksamhet har utvecklats till ett finanskasino.
Kyrktornsprincipen går förmodligen inte att återinföra. Men vårt system för sparande och utlåning behöver omprövas i grunden. Det är inte acceptabelt att finanssektorn gång på gång hotar stabiliteten i hela samhällsekonomin.
För att ändra det krävs mer än en finansministerutskällning i månaden.