Jag är född i en liten by, i ett av världens hörn.” Så börjar texten till Brolles låt som jag brukar nynna på när jag har hemlängtan.
Jag är född i en liten by, närmare bestämt Matkakoski. Byn ligger mitt emellan Haparanda och Övertorneå, vid Torneälven, och har i dag cirka 25 invånare. När jag var liten i början på 1990-talet bodde där nästan dubbelt så många.
För er som har sett ”Alla vi barn i Bullerbyn” var min tillvaro just så. Idyllisk på många sätt med bad i älven, kojor i skogen, snögrottor på vintern och solmogna blåbär bakom husknuten. Vi hade till och med levande jordbruk i byn.
Under mina bussresor till skolan har jag sett hur lantbruk efter lantbruk lagt ner, hur hus efter hus blivit tomma, hur stora delar av odlingsmarkerna vuxit igen av sly.
När jag ringer hem till mamma säger hon: ”Vänta, jag måste ställa mig i tvättstugan” för mobiltäckningen är så dålig.
Jag har lätt att bli nostalgisk när jag beskriver landsbygdens utveckling, men jag är tyvärr inte ensam om mina iakttagelser.
Utflyttningen från landsbygden har pågått i ungefär 150 år. Vi tappar en mjölkbonde om dagen, enligt SVT.
Sverige har den snabbaste urbaniseringstakten i Europa, och fler och fler väljer den stora staden framför den lilla byn.
Att vi i större utsträckning flyttar till städerna är en utveckling som inte går att förhindra, men att vi ska ha den snabbaste urbaniseringen i Europa – det har jag svårt att acceptera.
Människor vill flytta till större städer av olika anledningar, men det handlar också om vilka förutsättningar som gles- och landsbygden ges av politiken.
Mamma säger ofta att det bästa med landsbygden är glassbilen, bokbussen och lantbrevbäraren. Det är exempel på service som ger livet på landet guldkant.
Tillgång till basservice, förbättrad infrastruktur, stöd till livsmedelsbutiker i glesbygd, stöd till byaföreningar och lokala utvecklingsgrupper, sprida ut kultur och skapa kulturevenemang, utveckla turismen, utbyggnad av bredband och mobiltelefoni, lättnader på strandskyddet, att arbetsgivare gör det möjligt att arbeta på distans, är bara några exempel på vad vi kan göra för att få en levande landsbygd.
Och framför allt, att både kommuner, landsting och den nationella nivån arbetar med landsbygdsutveckling och har visioner. Alla kan göra något. Landsbygden är en tillgång, låt oss ta vara på den.