De regimer som står eller stått i vägen för frihet och demokrati i Mellanöstern är mycket olika, och det är också förutsättningarna för reformer.
En del regimer, t ex kungahusen i Jordanien, Saudiarabien och Marocko, blir förmodligen kvar i någon form, men får lämna ifrån sig en del av makten.
Andra regimer, som Gadaffis i Libyen, Assads i Syrien och militärdiktaturen i Algeriet, måste helt enkelt avlägsnas.
Men det blir ingen lätt match, som vi sett i Libyen. Regimerna i fråga är beväpnade till tänderna, och de har sina anhängare bland dem som riskerar att förlora sina privilegier. Klaner och stammar kan känna sig hotade, religiösa motsättningar riskerar att blossa upp och regionala säkerhetsintressen ställs mot varandra.
Stormakterna, som nu vänder sina vapen mot regimer som de tidigare stött, lär fortsätta att blanda sig i politiken i Mellanöstern. Det är kanske inte fel under en övergångsperiod. Att skydda hotade befolkningar mot våldsbenägna härskare är numera en internationellt erkänd förpliktelse.
Även om ingripandet mot ärkeskurken Gadaffi är en förhållandevis okontroversiell historia, kunde Europa - som vanligt - inte ena sig. För att något skulle hända innan folkmordet i Libyen var ett faktum, tvingades Obama ta befälet i den inledande fasen.
Ingen drömssits för en president som om några veckor ska annonsera att han söker omval, och som redan för krig i två arabländer.
Obama försvarar ingripandet i Libyen med att det handlar om en begränsad, initial insats. Han säger att USA måste kunna ingripa även om landet inte är direkt hotat - om amerikanska intressen och värderingar står på spel.
Men USA ska inte agera på egen hand, utan mobilisera världssamfundet för kollektiv aktion. Det är ett lovvärt försök att teckna en ny doktrin för amerikansk utrikespolitik, som är bättre anpassad till dagens värld. Den sitter också bättre på den motvillige krigaren Obama än den stridismundering som Bush lämnade efter sig.
Att USA vill överlåta åt andra mer stridbara nationer att attackera vad man hoppas ska vara Gadaffis tanks och inte något annat som rör sig på marken, är också en fingervisning till krigsglada svenskar som vill sätta in Jasplan mot markmål i Libyen.
Inga vet bättre än amerikanska militärer hur lätt det är att döda oskyldiga i sådana kampanjer, särskilt när striderna drar in i städer. Därför var det bra att Socialdemokraterna drog ett tydligt streck i ökensanden.