På det politiska planet tvingas man inte sällan tänka i termer av långsiktig stabilitet. Det är ett särskilt viktigt tillvägagångssätt i en demokrati, där själva tanken är att styrningen sker genom växlande majoriteter med vitt skilda åsikter; regeringen kan förändras, men staten måste förbli en och densamma.
Kommunfullmäktiges ordförande och politiken byts ut – men den kommunala servicen och de medborgerliga plikterna förblir i allt väsentligt desamma. Sådant är till stor del reglerat i lagstiftningen – men mycket av det handlar också om en ibland medveten, men ofta outtalad respekt för normer och arbetssätt.
Så är till exempel fallet med de jobbskatteavdrag som infördes av regeringen Reinfeldt. Socialdemokraterna var då i opposition och röstade nej till förslagen, och tycker fortfarande att sådana skattesänkningar är ett oansvarigt hushållande med de gemensamma resurserna.
Trots detta har Socialdemokraterna under fyra år i regeringsställning inte gjort något försök att rulla tillbaka eller avskaffa jobbskatteavdragen. På den punkten har man sagt att lagt kort ligger, och bevarat den tidigare regeringens åtgärder.
Det är inte bara frågan om en nödvändig respekt för den politiska motståndaren – det handlar framförallt om en respekt för den enskilda medborgaren och deras förhållande till staten. Att dra tillbaka de jobbskatteavdrag som folk har vant sig vid och utan tvekan kommit att räkna som en del av sin månatliga budget att lägga på mat, blöjor och hyra skulle få långtgående konsekvenser för människors vardag och privatliv. Det är konsekvenser som måste få väga tyngre än den egna övertygelsen om att jobbskatteavdragen är dålig statshushållning och dålig politik.
Det hade varit fint om vi hade kunnat se en parallell till detta i den statliga myndigheten Naturvårdsverkets agerande i förhållande till gruvan i Kaunisvaara, som äntligen nyöppnades under onsdagen i denna vecka.
Stora mängder pengar, politiskt kapital och förhoppningar har nämligen investerats i detta projekt vars betydelse knappast går att överskatta. Olov Abrahamsson har på denna plats tidigare beskrivit det som den största kraftsamlingen i Pajala kommuns historia – och det är ingen överdrift att säga att dess betydelse för kommunens framtid är helt central.
Den betydelsen är naturligtvis i första hand ekonomisk – men det finns också en symbolisk och moralisk dimension som handlar om att man vägrade att ge sig efter det kanadensiska Northland Resources konkurs vägrade att ge sig, spottade i nävarna och med lokal ledning, initiativ och kapital fått projektet på fötter igen.
Sådana saker är det naturligtvis inte Naturvårdsverkets sak att bedöma eller ens väga in. Men precis som svenska familjer behöver veta hur mycket pengar de har att röra sig med från månad till månad, måste också svenska företag kunna lita på de förutsättningar och regleringar som myndigheterna ger dem att jobba med.
Det gäller i synnerhet för företagsamheten i glesbygdskommuner – och ännu mer för en bransch som är så beroende av det fluktuerande världsmarknadspriset på järnmalm. Att i det här läget ifrågasätta miljötillståndet och försätta projektet i en kronisk osäkerhet är faktiskt både onödigt och kontraproduktivt.
Naturligtvis ska gruvan i Kaunisvaara drivas på ett sätt som är så skonsamt och säkert för den omgivande miljön som överhuvudtaget är möjligt. Men det enda rimliga i det här läget är att Naturvårdsverket låter lagt kort ligga, och att gruvdriften får fortsätta i överskådlig tid.