Sverige är ett land där konsumentpriserna faktiskt sjunkit. Konsumentprisindex (KPI) var i februari 0,2 procent lägre än för ett år sedan.
Men tro inte att detta är en alltigenom god nyhet.
Sjunkande priser kallas deflation - motsatsen till inflation - och kan, om de håller i sig, bli en destruktiv broms på ekonomin.
Så är det ju inte i Sverige idag. Priserna ökade till exempel mellan januari och februari även om alltså jämförelsen ett år tillbaka visar minus.
Riksbankens mål för inflationen är 2 procent. Men inte ens om man räknar bort bankens egna räntesänkningar når man mer än häften av detta.
De låga prisökningarna är i sig inte bekymret utan att Riksbanken inte bättre förmår hålla prisökningarna vid målet 2 procent.
Misslyckandet är ett tecken på att Riksbanken satt en alltför hög styrränta. Vilket i sin tur lett till en onödigt hög arbetslöshet.
Om Riksbanken sänkt räntan mer skulle priserna ökat snabbare, men framför allt skulle aktiviteten i den svenska ekonomin varit starkare och arbetslösheten lägre.
En av Riksbankens egna direktörer, Lars O Svensson, har räknat ut att om räntorna anpassats bättre till inflationsmålet skulle 60 000 färre ha behövt gå utan jobb.
Penningpolitiken (räntor och valuta) är normalt inget som engagerar en större krets.
Men den borde göra det eftersom räntebesluten och val av exempelvis inflationsmål i hög grad påverkar jobb och inkomster.
Politiker är inte pigga på att diskutera penningpolitik, men en debatt har ändå kommit igång efter de upprepade målmissarna.
Misstagen tycks dessutom ske mest på ena sidan av målet. Åtta av de tio senaste åren har inflationen legat under 2-procentsmålet.
Det är ett uselt resultat som borde få konsekvenser för penningpolitiken.
Men politikerna har inte vågat lägga sig i hur penningpolitiken sköts av hänsyn till Riksbankens självständighet.
Det är dock ett fyrkantigt sätt att tolka självständighet. Att räntebesluten fattas skiljt från dagspolitikens taktiska spel är bra. Politikerna ska givetvis inte tala om vilken ränta som Riksbankens direktörer bör sätta.
Däremot borde politiskt tillsatta riksbanksfullmäktige tydligare markera ramarna för penningpolitiken. Den måste också bli tuffare på att utkräva ansvar när räntepolitiken går snett.
En längre tid har Riksbanken i sina räntebeslut tagit stort intryck av utvecklingen på bolånemarknaden. Är det rimligt? Hur ska det avvägas mot sysselsättningsläget?
Detta är frågor som riksbanksfullmäktige borde kunna uttrycka principiella åsikter om.
I ett längre perspektiv kan också 2-procentsmålet ifrågasättas. Många ekonomer menar ju att ett mål på 3 procent (som i USA och Storbritannien) skulle få arbetsmarknaden att fungera bättre.
Men lika ekonomiskt förnuftig som en sådan förändring skulle vara, lika politiskt död verkar den.
Svenska politiker rör helst inte penningpolitiken.