Varje gång det presenteras en ny regering finns det en sak man kan vara helt säker på: Den nya kulturministern kommer att få kritik.
Det kommer också att vara en kritik av ett slag som aldrig skulle riktas mot någon annan minister: Hen är inte tillräckligt intresserad av sitt departements ämnesområde.
En del av det ligger i ämbetets natur. Att vara minister för ”kultur” innebär att vara minister med ansvar för såväl balett och avantgardistisk poesi som för sommarfarser och schlager.
Lägg till att portföljen de senaste åren har innehållet såväl ”idrott” som ”demokrati”, så blir det uppenbart att ingen människa skulle kunna vara insatt i exakt allt.
Dygnet har bara 24 timmar, och det kommer alltid att finnas någon orkestermusiker eller standup-komiker som känner sig åsidosatt och exkluderad.
Men det som är ännu märkligare är att kulturministern överhuvudtaget förväntas vara personligen engagerad i och intresserad av sitt ämne. Kulturredaktörerna går igenom hennes instagramkonto i jakt på vilka böcker hon läser, och scannar varje offentligt uttalande efter en ledtråd om hennes personliga preferenser.
När gjorde man någonsin samma sak med en närings- eller försvarsminister?
Fick försvarsministrarna Peter Hultqvist (S) eller Karin Enström (M) någonsin frågan om de själva föredrog att skjuta med granatgeväret Carl Gustaf eller kulspruta 90? Eller om det är jaktplan eller ubåtar som får deras hjärtan att hoppa över ett slag?
Kritiken som riktades mot den nytillsatta kulturministern Amanda Lind (MP) i förra veckan säger betydligt mer om dem som kritiserar än om henne själv: Den avslöjar att inte ens de som arbetar med att skriva om kulturen inte betraktar den som ett riktigt seriöst område att arbeta med eller göra politik av.
Att det är något som styrs av intresse, personliga nycker och passioner. Att kulturen är en sorts hobbyverksamhet som man i grund och botten inte kan förhålla sig rationellt och professionellt till.
Så är naturligtvis inte fallet.
Som författare kan ärligt säga att mina litterära preferenser inte stämt överens med någon av de kulturministrar jag har upplevt. Det spelar ingen som helst roll.
Deras jobb är nämligen inte att vara landets främsta läsare eller främsta konsumenter av kultur. Det är som heltidspolitiker och ansvariga för ett departement. Och det kan de utföra oavsett vad de tycker om konceptpoesi eller vilka filmer som får dem att gråta.