När jag skrev om förra vinterns snökaos på NSD:s ledarsida 24 februari bloggade Stefan Tornberg (C) om "retroimpulser" och om att jag "längtade tillbaka till tiden då svenska järnvägslinjer kantades av banvaktarstugor".
Det var i och för sig en fyndig formulering, men min kritik bottnade inte i en dröm om svunna tider utan i förhoppningen om en modern och fungerande järnvägstrafik.
Även marknadsliberala centerpartister borde vara bekymrade över det som sker på våra järnvägar.
Avregleringen av den svenska järnvägstrafiken har skapat en kostnadsjakt som går ut över både underhållet och servicen till resenärerna.
Enligt fackförbundet Seko har antalet personer som arbetar med underhåll på spåren minskat med hela 1500 personer under de senaste åren.
Det är klart att så kraftiga personalnedskärningar påverkar.
Det blir färre människor som håller växlarna fria från snö och isbildning. Följden blir fler problem och förseningar.
Det är en utveckling som dessutom har direkt samband med politiska beslut.
"Regeringen har minskat anslagen till underhåll av järnvägarna rejält. Vi är övertygade om att de minskade anslagen skulle väcka folkets vrede om de var kända. I dagarna har regeringen gett Trafikverket tillstånd att ta en halv miljard av nästa års budget till underhållet. Detta är ett trolleritrick som döljer de långsiktiga bantningarna", konstaterar Sekos ordförande Janne Rudén i Aftonbladet 7 december.
Järnvägsfackets krav på större satsningar på underhållet är inte orimligt. Det handlar om förnyelse och modernisering - inte om nostalgiskt tillbakablickande.
Räls, ledningar och signaler ska vara i ett sådant skick att både privatresenärer och gods kommer fram i utlovad tid.