Det finns ingenting som kan göra mig så arg som orättvisa. Jag minns det från liten ålder, hur jag kände att jag blev så arg så jag började gråta när jag upplevde något som orättvist.
Minns jag det rätt, var jag kanske sällan arg om orättvisan var till min fördel – då upplevde jag det knappast som orättvisa. Med åren blev det däremot en sak som kunde få mig rasande oavsett vem jag såg drabbades av den men jag var sällan tillräckligt modig eller stark för att våga säga något.
Jag var nog inte alltför gammal när jag insåg att det fanns en grundläggande orättvisa i samhället. Det verkade visst spela roll för andra att jag var tjej i vissa sammanhang. Det fanns saker jag inte förväntades tycka om att göra och det fanns andra saker jag förväntades göra – oavsett om jag tyckte om dem eller inte.
Då och då ser jag vänner som delar en artikel där det påstås att någon (osäkert vem) försöker göra barn könsneutrala. Ofta brukar artikeln delas med upprörda kommentarer i stil med: ”låt flickorna vara flickor!”
Jag tror inte att det är alltför många människor som vill könsoperera barn så att den frågan alls skulle väcka sådana känslostormar känns för mig märkligt. Problemet är väl snarare att vi väljer att se på barn just som det kön de fötts till och därmed lägger på dem intressen och förväntningar som de själva inte valt.
Jag har inga problem med flickor som väljer att leka med dockor eller som vill klä sig i rosa men jag tycker det är oroväckande att en pojke som väljer samma sak, blir retad och uppmanad att ”tuffa till sig”.
Idag är arbetsmarknaden öppnare än den varit förr. Idag är det tillåtet för kvinnor att utbilda sig till poliser, lokförare eller ingenjörer. Knappast någon höjer väl på ögonbrynen när de ser att personen som kliver ur trucken är en ung tjej?
Kvinnor utbildar sig som aldrig förr och väljer allt mer yrken som tidigare definierats som manliga. Skillnaderna suddas ut. Åt det hållet.
För precis som i exemplet med pojken som väljer rosa kläder och att leka med dockor, är det inte lika accepterat för män att välja yrken som anses vara för kvinnor. För något fel måste det väl vara med en man som väljer att bli undersköterska?
Samhället har öppnats för kvinnorna, vi finns på fler arenor och börjar höra hemma på fler platser.
Kvar blir männen. Männen som inte får dansa balett mer än i tornedalska bastur, männen som får höra att än det ena, än det andra är ”knapsu”. Männen som väljer att inte utbilda sig, ta sånglektioner eller att vara hemma med sina barn.
Därför är jag feminist. Därför vill jag bekämpa orättvisor. För att ingen ska bli kvar, ingen ska lämnas utanför. Samhället är till för oss alla – oavsett vilket kön du fötts med.