Under veckan som gått har jag följts av ett filmteam som ska göra en dokumentär som skildrar demokratin i Sverige.
De vill få en bild av hur riksdagen fungerar inifrån och följer därmed mig i min vardag och kommer fortsätta med det under ett års tid. Bland det första de ville veta var hur jag blev riksdagsledamot.
Min väg in i riksdagen var ganska kort, tack vare att mitt parti vågar satsa på okända och nya personer. Det finns dock ett stort problem med min korta resa, som inte på något sätt speglar bara S utan det politiska Sverige överhuvudtaget.
Hur kan det komma sig att en person, som varit medlem i ett politiskt parti i så kort tid som två år, kan bli valbar till Sveriges parlament?
Hur många finns det att välja på?
Snart ska det återigen nomineras till fullmäktigelistor. Jag kan riktigt se hur valberedningar runt om i landet sliter sitt hår för att försöka få det att gå ihop. Hur väljer en de bästa att representera ens parti när underlaget sjunker varje år?
Förutsättningarna för personerna som blir valda skulle definitivt kunna vara bättre. De ska fatta beslut som påverkar många människor och en ansvarstagande politiker är inte populär i tidevarv som präglas av populism och minsta motståndets lag. Därmed premieras personer som anpassar sina åsikter efter de vindar som för närvarande blåser och som förstår att ytterligare underblåsa de vindarna.
Folkvalda lägger ned en stor del av sina dagar på uppdraget och försakar det där som andra tar för givet – tid med familjen, krogrundor, långa fikastunder med vännerna – för att påverka samhället till det bättre.
Sedan porträtteras de som en och samma person. ”För det vet man ju, hur politiker är!” – och mindre rumsrena benämningar som jag hört och sett genom åren. Anhöriga får ta emot hot. Uttrycker du dig klumpigt kan du räkna med att det citeras i media dagen därpå och stormen är igång.
Så. Det är inte konstigt att det inte finns fler att välja på när kommun, landstings – och riksdagslistan ska utformas. Vem skulle ge sig in i politiken med dessa förutsättningar?
Oräkneligt mycket tid går åt till resor, möten, studiebesök och träffar med människor. Extremt lite tid finns för att vara i stugan och att träffa de personer som förgyller ens liv. Ändå finns det de som väljer det här. Sena nätter, tidiga morgnar, långa dagar. Varför?
För att det är alldeles, alldeles underbart.
Att vara folkvald – det är alldeles, alldeles underbart. Trots allt.
(PS. Knyt inte näven i fickan. Engagera dig. Du får plats. Jag lovar. DS.)