Åter hörs knatter från mopedmotorerna, ett säkert tecken på att våren definitivt har kommit. Att sätta sig på mopeden och åka iväg var en enorm frihetskänsla. Man kunde ju ta sig var som helst - ja, nästan i varje fall. Den första mopeden var en Novolette och den hade tramppedaler. Man fick trampa igång motorn och om det ville sig väl så funkade det hela.
Men ofta var det något fel. Skit i förgasaren, smuts på tändstiftet, en kedja som hoppade eller något annat. Novolette var en enkel modell men den kunde ha mycket komplicerade fel. För det mesta kunde man ju trampa sig fram men det var mycket tungt.
"Det är svårt att tro att det är samma typ av hjärna som konstruerat mopedmotorn och skapat rymdraketer", tänkte jag vid något tillfälle medan svetten rann över ryggen.
Så länge det var färja över sundet fick man tjugo minuters vila för att sedan söka sig upp för den bergiga öns backar. Någon gång när jag drog mopeden över bron drömde jag mig tillbaka till vilostunderna på färjan.
Ingen hade hjälm på den tiden. En del gamla gubbar körde i skinnhuva och med en tratt för näsa och mun. Men i regel körde man utan mössa. Det var coolast, det.
Maxfarten var fastställd till 30 kilometer i timmen. Men det förekom trimning av motorerna, då kunde då gott och väl nå upp till 50 km/tim.
Många trodde att största delen av polisens resurser ägnades åt att sätta fast trimmare men självbilden mådde väl bra av att man framstod som lite farlig och vågad.
Med tiden kom nya modeller, givetvis utan dessa töntiga trampor, och med tekniska finesser.
En gång när jag var hos farfar och högg ved stal någon mopeden som jag lutat mot staketet, olåst. Men en kusin kunde en dag identifiera ljudet från min moped hemma på sin gård och efter ett tag kunde vi identifiera ägaren. Min pappa ringde upp hans pappa. Många hårda ord fälldes. Men efter några dagar dök det upp en slokörad, sympatisk ung kille med tvåtusen i nypan. Han skulle få jobba ihop pengarna under sommarlovet. Jag vet inte om han höll sig på den rätta vägen resten av livet, då på egen moped.
Att höra knattret från mopedmotorerna blir en trevlig påminnelse om roliga utfärder och om mindre trevliga haverier.
När det fanns en majoritet i riksdagen för att utreda den svenska järnvägen accepterade alliansen att utreda frågan. I veckan blev det känt att uppdraget går till Gunnar Alexandersson, som fram till april i år representerade tågföretagens intresseorganisation. Men vad spännande att se vad han kommer fram till!
Tror någon att en man som arbetat aktivt för de privata bolagen ska peka på problemen?
Det är ungefär som att ge Pysslingens chef i uppdrag att utreda privata dagis eller att låta Svenskt Kötts chef undersöka om det är bra om köttkonsumtionen ökar.
Infrastrukturminister Catharina Elmsäter Swärd (M) ville överhuvudtaget inte ha någon utredning. När den tvingades fram fortsätter hon att protestera genom att tillsätta en omöjlig utredare. Respekten för riksdagen är låg.
Sir Alex Ferguson, i många år ledare för den framgångsrika klubben Manchester United, ska lägga av. Han fyller 72 senare i år så det är begripligt att han vill sluta.
Sir Alex adlades 1999 och det är känt att Labourledaren Tony Blair hade många kontakter med den dynamiska fotbollsledaren. Dessutom är ju båda skottar.
Att träna samma lag i över ett kvartssekel måste vara unikt.
Otåliga ägare brukar ju ge tränaren sparken efter tre dåliga matcher.
Kooperationens gamla Vi håller stilen. I majnumret blev jag speciellt fascinerad av reportaget om en fotograf som specialiserat sig på att ta bilder av gränser mellan olika länder. Det är ju bara på kartan det finns röda streck.
En tupp springer över markeringen mellan Belgien och Nederländerna. En sten står i Tjeckien, grannstenen i Polen. Men människan har genom historien offrat liv och kraft för att upprätthålla gränser, försvara territorier, avvisa de som inte är födda på trakten. Reportaget i Vi leder till många tankar.
Ha en nice helg i hela fagra Norrbotten!