När USAnyser, får Europa förkylning, sade man förr. I dag är det Kina som bara behöver harkla sig för att världens börser ska få frossa och finansministrarna att revidera sina prognoser. Senast efter att Kinas riksbank i några omgångar devalverade värdet på sin valuta, yuanen (renminbin). Än så länge bara med 3,5 procent, och troligen mest för att motverka förstärkningen av dollarn som den kinesiska valutan är knuten till.
Det som utlöser dessa överdrivna reaktioner är troligen att ”alla” förväntar sig att det snart ”ska hända något” med Kinas ekonomi. Sådana spekulationer får näring av att Kinas exportdrivna tillväxt bromsats upp på sistone.
6–7 procent är visserligen inte fy skam, men det räcker för att många svenska företag ska känna av den minskade efterfrågan från Kina. Och för en rejäl nedgång på Stockholmsbörsen.
Men det finns även andra tecken på att den kinesiska ekonomin inte fungerar riktigt väl just nu. Kina har under sommaren haft ett eget kraftigt börsfall, som landets ledning försökt bemöta med allehanda interventioner och kapitalistiska finter och knep.
Börskrisen har visat på ett vildvuxet finansväsen och en fastighetsmarknad där i båda fallen stora bubblor byggts upp.
Att stoppa aktiehandeln och pumpa in ännu mer kapital i aktiemarknaden löser inte dessa problem.
Kinas ekonomiska modell – statlig styrning med ganska stort svängrum för marknadskrafterna – har hittills tjänat landet väl, och även blivit en förebild för andra utvecklingsländer. Men mycket tyder på att modellen nått vägs ände, och att det nu krävs ekonomiska reformer för att landet ska komma vidare. Frågan är i vilken riktning.
Mer marknadskrafter, eller mindre? De kinesiska ledarna verkar inte veta. Kanske har de en plan, kanske inte.
Vad ledarna vet är att deras egen framtid i hög grad hänger på att man kan infria förväntningarna om fortsatta ekonomiska förbättringar. Hundratals miljoner kineser väntar fortfarande på att få del av framstegen, och så länge Kinas tillväxt i så hög grad hänger på exporten, följer ledningen exportsiffrorna med särskild vaksamhet.
Kina borde i stället stärka den inhemska sektorn av ekonomin för att minska exportberoendet, men den omställningen verkar gå långsamt.
Kina står inför gigantiska utmaningar, och förändringar måste till. Ettbarnspolitiken gör att färre måste sörja för de gamla framöver. Miljön behöver förbättras, och korruptionen pressas tillbaka. Samtidigt måste Kina modernisera sin stora statliga industrisektor.
Det betyder att miljontals kineser måste få hjälp att skaffa nya arbeten och/eller omskolas. Kina behöver kort sagt satsa mer på sin egen befolkning, och det är ekonomiskt rationellt att göra så.
Det är inte givet att mer marknadskrafter löser alla problem. Kinas vägval kommer att följas med stor uppmärksamhet i resten av världen. Särskilt i utvecklingsländerna som brottas med liknande problem.
Det allra största moderniseringsprojektet är förstås att reformera det politiska systemet, och på det området händer inte mycket. Den nye ledaren Xi Jinping verkar vara övertygad om att partidiktaturen behövs och går att förena med ekonomiska framsteg. Forskare och intellektuella som flyr landet tyder på motsatsen.
Det går inte att vara en stor global aktör på det ekonomiska, vetenskapliga och politiska området, och samtidigt kontrollera sina egna medborgare in i minsta detalj och sätta oliktänkande i fängelse.
De kinesiska ledarna måste finna en formel för att öppna upp det politiska systemet, ju förr desto bättre.