Margaret Thatcher valdes till ledare för det konservativa partiet år 1975. Jag gratulerade då Labourpartiet. När motståndaren leddes av en politiker som ville ta mjölken från skolbarnen kunde det bara bli seger, var andemeningen i ledaren. Men så fel jag fick.
Thatcher blev premiärminister 1979 och behöll den posten ända fram till 1990. Det var en sovjetisk tidning som gav henne namnet Järnladyn, något som hon uppenbarligen gillade.
Thatcher kunde behålla makten bland annat beroende på att Labourpartiet var så hopplöst splittrat. I valet 1979 fick de konservativa 43,9 procent, fyra år senare 42,4 och i Thatchers sista val 1987 42,2 procent. Men raset för Labour var större och dessutom fanns Liberaldemokraterna med på banan och tog marginalväljare från Labour.
Thatcherepoken var en mörk period för den brittiska arbetarrörelsen och allt berodde inte på ledaren för det konservativa partiet. Sedan kom som bekant Tony Blair med New Labour och de konservativa hamnade i opposition, från 2 maj 1997 till 11 maj 2010, en mycket lång period.
Margaret Thatcher var den premiärminister som under nittonhundratalet regerade under längst tid.
Hon stod för en politik som jag mycket starkt ogillar men det är deprimerande att läsa om att hennes bortgång ledde till glädjedemonstrationer.
Nu kommer en hel del av världens ledare att samlas till begravningen i London. Men en sak är helt klar: den mest omskrivne just nu, Kim Jong-un, infinner sig inte. Och han skulle väl knappast få passera gränsen.
Den nordkoreanske ledaren, som ärvde jobbet efter sin far Kim Jong Il som i sin tur tog vid efter sin far Kim Il Sung (Republikens evige president), har dock besökt Europa. Han studerade i Schweiz och det fredliga alplandet har nu erbjudit sig att medla i Koreakonflikten.
Krigsretoriken i Nordkorea är våldsam. Det är inte utan att man tänker på Bagdad-Bob, den irakiske minister som vältaligt berättade om det helvete som skulle möta de soldater som anföll hans land.
Mohammed Said as-Sahaf, Bagdad-Bobs riktiga namn, bor numera i Förenade Arabemiraten tillsammans med sin familj. Han lär inte heller dyka upp på begravningen i London.
Se gärna filmen Järnladyn (The Iron Lady) från 2011. Meryl Streep spelar huvudrollen och gör det mycket bra. Även om filmen inte är ett historiskt dokument ger den en bra bild av tidsandan. Och hur svårt kvinnor kan ha det i patriarkala miljöer.
"På den amerikanska kontinenten var USA det enda landet som verkställde dödsdomar. Antalet avrättningar var samma som året innan, 43, men antalet delstater som genomförde avrättningar sjönk från 13 till nio och Connecticut blev den 17:e delstaten som avskaffade dödsstraffet. "
Det skriver Amnesty i rapporten om dödsstraff år 2012. Det finns en del glädjande uppgifter. I Europa är det bara ett land (Vitryssland) som har kvar dödsstraffet.
"Fem länder står för de flesta av avrättningarna: Kina (tusentals), Iran (314) Irak (129), Saudiarabien (79) och USA (43)", står det i rapporten. Tre är diktaturer, ett land är förhoppningsvis på väg mot demokrati (Irak), ett land är en demokrati (USA). Visst är världens ledande nation i dåligt sällskap.
Jag skrev i förra veckan om att flyktingar får låga bidrag. Svar kom från en anonym figur som utan att ange en enda källa berättar att flyktingarna lever på en hög ekonomisk nivå. Håller man inte med kallas man PK-journalist. Ack ja.
Folkpartiriksdagsmannen Fredrik Malm tar upp en del vandringssägner om den ekonomiska ersättningen till flyktingar: http://fmalm.blogspot.se. Och där finns källor angivna.
Jag önskar Luleå lycka till i kvällens hockeymatch. Att ett lag från Västerbotten och ett lag från Norrbotten gör upp om guldet är kul.
I andra sammanhang brukar ju tyngdpunkten ligga många mil längre söderut. Längre söderut än Sundsvall, där elitlagen i både fotboll (Giffarna) och hockey (Timrå) degraderades.
Njut av vårvintern! En solig dag i april är värd mer än ett helt knippe novemberdagar.