Anders Borg har framstått - och framställt sig själv - som en hejare till ekonomisk politiker.
Utan tvekan går den svenska ekonomin bra just nu, men hur bra och hur mycket beror i så fall på Anders Borgs politik?
Finansministern har ju målat upp bilden av Sverige som en "tigerekonomi". Och visst är det sant att tillväxten haft expressfart under 2010.
Men de svenska tillväxtframgångarna har en bakgrund - och det är den djupa nedgången 2009.
I Konjunkturinstitutets (KI) senaste prognos beskrivs Sveriges utveckling inte som en framgångssaga utan som en berg- och dalbana.
"BNP i Sverige föll med 5,3 procent 2009 och steg sedan med 5,5 procent 2010", skriver KI. "Samma skeende observeras i vår omvärld även om Sverige har upplevt större svängningar än många andra länder."
Näringslivets produktion nådde först i slutet av 2010 den tidigare högsta nivån från 2007. Vi har alltså tre förlorade år bakom oss.
Under den här tiden har också produktiviteten (produktionen per timme) stått och stampat.
"Att det gått tre år utan någon påtaglig förbättring av produktiviteten är en exceptionellt svag utveckling i ett historiskt perspektiv", skriver KI.
Mot den här bakgrunden är det inte så konstigt att nationalekonomen Bengt Assarsson protesterar mot påståendena att Sverige skulle vara "bäst i klassen".
"Denna lovsång saknar verklighetsgrund och kan mer liknas vid kejsarens nya kläder", skriver han i ekonomtidskriften Ekonomisk debatt.
Assarsson menar att Sverige de senaste åren inte utmärkt sig när det gäller tillväxt, utan utvecklats ungefär som EMU-länderna.
Däremot har Sverige stuckit ut när det gäller de offentliga finanserna. Är det bra?
Assarssons svar är att under den värsta ekonomiska krisen sedan andra världskriget är det inte rimligt och välavvägt att vara bäst i klassen på det området.
"Sverige har enligt min uppfattning haft ett alldeles för litet underskott, profiterat på omvärldens kritiserade keynesianska underskottspolitik, men fått en lägre tillväxt än vad som hade varit möjligt."
Kort sagt: Politiken hade behövt vara mer expansiv.
Den överdrivna försiktigheten med insatser för att hålla uppe aktiviteten i den svenska ekonomin har haft ett högt pris i form av ihållande arbetslöshet.
Konjunkturinstitutet pekar på att arbetslösheten bland de lågutbildade har ökat markant och att långtidsarbetslösheten stigit relativt snabbare under krisen jämfört med tidigare konjunkturnedgångar.
Om inget görs är risken stor att många tappar fotfästet på arbetsmarknaden.
Allt fler jobb kräver gymnasieutbildning. Enbart 10 procent av de nyanmälda lediga jobben saknar specificerade utbildningskrav.
Mot den bakgrunden blir regeringens och Anders Borgs ointresse för att satsa på kompetenshöjning av arbetslösa särskilt allvarlig.
Det duger inte att bara säga "arbetslinjen" och sedan stå med armarna i kors.