Dagen efter valet, 10 september 2018, skriver SD:s Mattias Karlsson ett Facebook-inlägg som dryper av gammal unken nationalism. Han skriver att vi är inne i en ”existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad” och att det ”finns bara två val, seger eller död”.
Den här typen av retorik blir allt vanligare och alla som vill stå upp för demokratin behöver göra motstånd mot de växande nationalistiska galenskaperna.
En av nationalisternas gamla galjonsfigurer är Karl XII, svensk kung år 1697-1718. Karl XII är fortfarande en vanlig nationalistisk symbol för svensk storhetstid, ett brutalt mansideal och en elitistisk idé om svenskhet. Dagens SD-topp – Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Mattias Karlsson och Björn Söder – höll i början av 2000-talet återkommande fackelceremonier till Karl XII:s ära, via en liten studentförening i Lund. (Källa: https://expo.se/fakta/wiki/karl-xii-firandet )
Vurmen för Karl XII avslöjar vilka dessa sverigedemokrater med bihang egentligen är och vems sida de står på i kampen mellan överklass och underklass. För vem var Karl XII? Han var en krigskåt kung, en överklassdiktator, en elit som förtryckte folket.
Dagens nationalister är likadana – de påstår att de bryr sig om det svenska folket men det gör de inte. Det är därför de ligger närmare högerpartierna i sin ekonomiska politik, som vill göra överklassen rikare och oss andra fattigare. Deras ideal är elitism och antidemokrati.
Det finns en annan nationalikon i det här landet som nu stiger upp ur graven till hjälp för oss demokrater.
”Sitt land övergav han fegt, sedan han utarmat detsamma” och ”när man samlar nationen kring dess plågoande och notoriska förstörare, då är det bestämt något sjukt, för att inte säga ruttet!”, skriver August Strindberg om Karl XII i artikeln ”Faraon-dyrkan” 1910.
Den artikeln blev startpunkten för den två år långa ”Strindbergsfejden”, Sveriges kanske första riktigt stora kulturdebatt. I Strindbergs skottglugg stod författarna Verner von Heidenstam och Sven Hedin. De båda tillhörde ett kulturellt etablissemang och hade samma år varit med i grundandet av ”Karolinska förbundet”.
Debatten stärkte Strindbergs band till den unga arbetarrörelsen, som i honom såg en författare som tog folket i försvar mot den konservativa eliten.
Mer än 100 år senare är det tid att damma av Strindbergs gamla debattartiklar och kavla upp ärmarna för en Strindbergsfejd 2.0.
Historien upprepar sig, först som tragedi och sedan som fars på sociala medier.