Igår, måndag, började Stockholm Pride. En vecka full av seminarier, debatter och festligheter som avslutas med en gemensam parad för öppenhet och stolthet genom hela staden.
Förra årets mest uppmärksammade politiska händelse var att dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) gick i tåget, som den första sittande statsministern att göra det. I år lyser den nye statsministern Stefan Löfven (S) med sin frånvaro, liksom större delen av riksdagspartiernas ledare – men det är en frånvaro man inte får dra för stora växlar på. Det handlar inte så mycket om paraden, som att förra året var ett valår, där de politiska företrädarna inte har råd att missa en enda chans att synas medialt.
Man kan dessutom konstatera att regeringen är kraftigt representerad redan som det är, eftersom över hälften av alla ministrerar har paraden inskriven i sin kalender och de miljöpartistiska statsråden Alice Bah Kuhnke och Isabella Lövin i en debattartikel i Expressen under måndagen slog fast att regeringens mål är att Sverige ska vara världsledande HBTQ-frågor.
Det är såklart en lovvärd ambition – men man hade inte heller kunnat vänta sig något mindre. Att – åtminstone i orden – främja HBTQ-rörelsens kamp är i nuläget så politiskt självklart att ingen har råd att låta bli.
Det öppnar också upp för en diskussion om vilka som egentligen tar HBTQ-frågorna på allvar, och vilka som bara vill associeras med festivalen för det goda ryktet och anseendets skull. Det har i flera år funnits en diskussion om huruvida de sponsrande företagen verkligen är engagerade, eller bara försöker tvätta sina varumärken i rosa färg. När Öppna Moderater använder årets tema ”Göra slut” till att säga att de vill ”göra slut med staten” är det framförallt ett sätt att kapitalisera på festivalens goda rykte; att låtsas som om två olika strider vore samma sak.
Det kan i sig tyckas vara harmlöst – men värre är det med den alternativa prideparad som Sverigedemokraten och Avpixlatkrönikören Jan Sjunneson avser att anordna i Stockholms norra förorter. Det är ett arrangemang inriktat på konfrontation, och sällan har det väl varit så uppenbart att Sverigedemokraterna och deras anhängare inte är intresserade av förståelse eller samförstånd; deras mål är att göra konflikterna i samhället starkare och att ställa grupper mot varandra.
Det är desto viktigare att ta avstånd ifrån, eftersom det egentligen är en otillräcklig målsättning att vara världsledande inom HBTQ-frågor. Oavsett vilket land som är världsledande idag, kan vi inte nöja oss med att vara bäst; det delas inte ut några OS-medaljer i respekt för mänskliga rättigheter, och det är lika bra. Den respekten är nämligen inte ett relativt begrepp – den måste finnas där fullt ut, och för sin egen skull. Att det finns de som är värre, har aldrig varit en giltig ursäkt för att behandla någon illa.
Det är också därför det blir löjligt när debattörer eller andra av och till frågar om, exempelvis, feminismen eller likabehandlingen har gått för långt. Det, om något, visar att man inte har förstått vad det handlar om. Feminismen kan inte gå för långt, eftersom målet är att ställa en orättvisa tillrätta.
Därför är det också fel att tro att Pride har spelat ut sin roll. Även om utvecklingen i Sverige de senaste åren har gått åt rätt håll, är vi fortfarande idag långt ifrån ett helt öppet samhälle. Och när högervindarna blåser, med framgångar för nykonservativa populister, är det viktigare än någonsin att stå upp, och visa vad vi tycker om det.