Det var Ines Uusmann (socialdemokratisk kommunikationsminister 1994-98) som myntade begreppet "nollvisionen" - att ingen ska behöva dödas eller skadas allvarligt i trafiken.
Uusmans initiativ blev starten för bred samhällssatsning på trafiksäkerheten. Under början av 2000-talet gjordes många åtgärder.
Promillegränserna har sänkts, straffskalorna har skärpts och en nollgräns för narkotika i trafiken har införts. Polisen har ökat antalet utandningsprov.
Även infrastrukturen har utvecklats och blivit säkrare. Över hundra mil med vajerräcken har byggts. Separering av bilar, cyklister och fotgängare i tätbebyggda områden har ökat. Det har blivit fler cirkulationsplatser.
Samtidigt har det skett en teknisk utveckling i bilarna med krockkuddar och andra säkerhetssystem.
Sakta men säkert har resultaten även kommit.
Under 2010 låg antalet omkomna i trafiken på vägarna i fjol på en historiskt låg nivå. Då omkom 270 personer.
Sverige blir därmed sannolikt det land i världen som har lägst antal omkomna i förhållande till befolkningens storlek.
Det är en remarkabel nedgång jämfört med situationen i slutet av 1980-talet.
Då uppgick antalet trafikdödade till 700-800 personer per år. 1989 var ett fruktansvärt år med hela 904 döda i trafiken.
Framgångarna betyder dock inte att regering, riksdag eller myndigheter kan slå sig till ro.
Fortfarande finns många tungt trafikerade vägar som saknar mitträcken och separerade körbanor. Fortfarande skördar rattfylleriet många dödsoffer. Fortfarande bryter många mot hastighetsgränserna även i tätbebyggda områden.
Därför måste regering och riksdag se till att Trafikverket och polisen har de resurser som behövs. Investeringar i fler mitträcken är viktigare än ett nytt jobbskatteavdrag.