"Lägre löneökningar och ränta kan ge fler jobb."
Så lyder rubriken över Konjunkturinstitutets lönebildningsrapport, som den presenteras på KI:s hemsida.
Det låter som en deal som är svår att motstå.
Vem vill inte ha lägre ränta och fler jobb om priset bara är att avstå några tiondelar i löneökning?
Men vänta ett slag... Läser man rubriken noggrant står det faktiskt inte att lägre löneökningar och lägre ränta faktiskt ger fler jobb utan att detta "kan" ge fler jobb.
Det vill säga det är inte alls säkert att ekvationen går ihop.
För Konjunkturinstitutets lönekalkyl bygger inte på verkligheten så som den ser ut idag utan på förhoppningar om hur aktörerna på arbetsmarknaden, Riksbanken och rege-ringen i bästa fall kommer att agera.
Förutsättningar som KI inte rår över och som man delvis självt reserverar sig för.
Konjunkturinstitutets lönebildningsrapport sammanställs varje år.
Den här gången läggs den fram inför en stor avtalsrörelse. Nästa år ska 2,5 miljon löntagare få nya kollektivtal.
Att då KI förordar lägre löneökningar är förstås känsligt. Framför allt om det uppstår oklarhet om vad institutet faktiskt säger och vad som är mer teoretiska funderingar.
I det långa loppet gäller att löneökningstakten måste vara i samklang med utvecklingen i ekonomin.
Löntagarna kan inte ta ut löneökningar som överstiger produktivitetsökningen (produktionen per arbetad timme) i ekonomin och ökningen av företagens priser.
Detta är vad KI predikat i åratal och vad fack och arbetsgivarna också är införstådda med.
Över hela arbetsmarknaden råder stor enighet om de här mekanismerna.
Problemet med KI:s uttalande om att lägre löneökningar kan leda till snabbare konjunkturåterhämtning och fler jobb är att det kan uppfattas som en oomtvistlig sanning.
I själva verket bygger påståendet på en rad "om".
KI skriver t ex självt:
"Det kräver... att Riksbanken för en mer expansiv politik... och därigenom stimulerar konsumtion, investeringar och export "
Redan detta första "om" reser en rad frågetecken. Riksbanken har ju länge kritiserats för att hålla räntorna uppe i onödan. Skulle man nu plötsligt föra en helt annan politik?
Till detta kommer att löneökningar inte förhandlas centralt över hela arbetsmarknaden. Hur ska den samordning se ut som garanterar att alla fackliga organisationer håller igen lika mycket?
Och hur ska man se till att återhållsamheten leder till att företagen uppfyller sin del av dealen och verkligen anställer fler?
Bakom KI:s resonemang avtecknar sig en planeringsekonomi som faktiskt inte finns och som nästan aldrig har funnits.
Visst vore det intressant om det var sant att lägre löneökningar på ett enkelt sätt ger fler jobb.
Nu vet vi inte om det är sant och då är det intressant mest som en tankeövning.