Det är lika bra att säga som det är: Ekonomi är inte min starka sida. Jag skulle önska att jag kunde säga någonting om utsikterna för att Grekland och Eurogruppen ska komma överens under veckan, eller i alla fall beskriva vad konsekvenserna skulle vara om de inte gör det, men det kan jag inte. Det jag kan är politik – och det är, även om det inte alltid låter så, någonting annat än ekonomi.
När allt kommer omkring verkar jag inte vara helt ensam om att inte kunna läsa situationen. Självaste Jean-Claude Juncker, EU-kommissionens ordförande, sade på måndagskvällen att han var övertygad om att parterna skulle nå en överenskommelse under veckan av den enkla anledningen att de måste göra det. Det finns, sade han, inte tid att spela en förlängning.
Det låter inte särskilt betryggande – men Juncker har helt klart en poäng. En av anledningarna till att förhandlingarna varit så segdragna är nämligen att parterna har surrat fast sig själva vid masten, av inrikespolitiska skäl.
Alexis Tsipras och hans Syriza vann det grekiska valet med löften om att sätta stopp för nedskärningarna, och om att sätta hårt mot hårt i förhandlingarna med landets långivare. Han kan inte backa i första taget, om han inte vill komma hem till en svekdebatt.
På samma sätt har flera europeiska premiär- och finansministrar allt att förlora på att ge efter. Det finns fort-farande politiska poäng att vinna på att framstå som ansvarstagande och krävande gentemot Grekland.
Därför är det parterna behöver för att komma överens egentligen inte mer tid, utan mindre. För först när de verkligen står vid kanten till stupet kan de vända om, skaka hand och komma ut ur krisen som ansvarstagande vinnare allihop.
På så sätt påminner situationen lite om den i den svenska inrikespolitiken efter att statsminister Stefan Löfven (S) beslutat att utlysa ett nyval. Förutsättningen för att Decemberöverenskommelsen, DÖ, skulle komma till stånd var nämligen inte bara att parterna skulle komma överens – de var också tvungna att visa att de hade uttömt alla andra alternativ.
Kanske finns det verkligen, som Juncker säger, ingen tid till förlängning.
Men det betyder ju inte att det är fel att spela oavgjort.