I väntan på att min fru och bonusson ska få uppehållstillstånd och resa till Sverige så är jag när detta publiceras hos dem i Sydafrika på en kort visit. Vi har inte träffat varandra på snart sju långa månader.
Jag ber till en högre makt om att ett brev eller telefonsamtal med positivt beslut från Migrationsverket ska komma och vi kan få leva tillsammans som en familj igen.
Det är långt mellan gångerna. Efteråt brukar det kännas skönt och befriande – att gråta.
Häromveckan grät jag efter att ha sett SVT:s ”Uppdrag granskning”. Denna gång var det varken skönt eller befriande. Gråten förbyttes till en obehaglig klump i min mage.
Programmet handlade om arbetsmiljö som åsidosatts på en byggarbetsplats i Solna. En ung byggnadsarbetare hade fått stora betongblock över sig i slutskedet av bygget av en kontorsbyggnad. Hans liv gick inte att rädda.
Det som var planerat att vara hans sista arbetsdag på just det bygget, blev hans sista arbetsdag i livet, en sorgsen vårdag i maj 2011. Med hela livet framför sig blev Christian endast 23 år gammal. Ett virrvarr av underentreprenörer och en åklagare som inte nådde ända fram. Ingen har utpekats som ansvarig eller blivit dömd för dödsolyckan. Det är tragiskt, hårt och brutalt. Kontorshuset står kvar, men en av arbetarna ligger i sin grav.
Enligt ”Uppdrag granskning” skedde det 73 dödsolyckor på byggarbetsplatser i Sverige mellan åren 2008–2014.
15 dödsolyckor ledde till åtal för vållande till annans död. Endast fem av dessa åtal ledde till fällande domar. Inte en enda dömdes till fängelse.
Verkligheten är skrämmande. Byggsektorn är inte unik. Det sker dödsolyckor i andra branscher/sektorer. Också i Luleå och Norrbotten.
2013–2016 dog det i genomsnitt tre arbetare per månad i arbetsplatsolyckor totalt sett i Sverige enligt statistik från Arbetsmiljöverket. Tre är tre för mycket, det borde vara noll!
Det dör alltså i genomsnitt tre arbetare per månad i arbetsplatsolyckor i Sverige. Och det tillhör ovanligheterna att någon tar på sig ansvaret eller döms som ansvarig.
Det finns en arbetsmiljölag som precis som alla andra lagar ska följas. Arbetsmiljölagen är klockren. Enligt Arbetsmiljölagen är det arbetsgivaren som ansvarar för arbetsmiljön.
Lika förbaskat, i slutändan, i den krassa verkligheten frias oftast de skyldiga, och de få till antalet som döms kommer undan lindrigt, alltför lindrigt. Varför är det så här? Jag skriver det för tredje gången; tre arbetare per månad förolyckas och dör på jobbet. Det kan inte få fortsätta.
Ingen ska behöva jobba med livet som insats. Ingen. Punkt.