Ingen PR-succé för Natovännerna
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
"Det hotar alliansfrihetens fundament och riskerar att leda till ökad militär upprustning i Barentsområdet. Att man dessutom fördjupar det militära samarbetet med Turkiet och USA på vårt eget territorium skadar Sveriges utrikespolitiska trovärdighet", säger Hans Linde, Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson.
"Jag ser den här övningen som ett allvarligt försök till marknadsföring av Nato i Sverige. Sverige bör fortsätta att vara en fredsbevarande nation utan kopplingar till världens största krigsorganisation", säger Peter Rådberg (MP).
Det är välkommet klarspråk. Med sina enorma naturrikedomar är Barentsregionen säkerhetspolitiskt intressant. Men det är ett område som borde präglas av dialog och samförståndslösningar - inte av militärt muskelspännande mellan stormakterna.
Det är en bättre linje att utveckla det mellanfolkliga samarbetet inom ramen för Barentsrådet (som rymmer alla berörda länder i regionen, inklusive Ryssland) i stället för att trappa upp den militära närvaron.
Men tyvärr har den svenska regeringen och utrikesdepartementet visat ljumt intresse för Barentsrådet under de senaste åren. När Anna Lindh dog 11 september 2003 dog UD:s intresse för Barentsrådet.
Utrikesminister Carl Bildt (M) frotterar sig gärna med höjdarna i Washington och Bryssel, men han markerar ingen närvaro och inget intresse för Barentsrådet. Den svenska politiken har blivit mer inriktad på att flörta med Nato, mindre på att fungera som en bro mellan USA, Ryssland och Norden.
Nato-övningen i norr har dock fört det goda med sig att denna utrikespolitiska kursändring kommer upp i ljuset. De folkliga protesterna mot övningen har varit starka.
Loyal Arrow har dessbättre inte blivit någon PR-succé för de svenska Nato-vännerna.