USA harhållit mellanval och röstat fram en ännu mer reaktionär kongressmajoritet. Valdeltagandet var uselt och den nya majoriteten har uppskattningsvis runt femton procent av de röstberättigade bakom ryggen.
Vilken legitimitet har sådana politiker? Vilken legitimitet har ett politiskt system där lagstiftarna inte fattat ett enda större beslut på flera år, och där presidenten tvingas tillgripa exekutiva befogenheter för att hålla landet igång?
Det fungerar inte mycket bättre i Europa just nu. Regeringarna har oavsett färg lägre förtroende bland medborgarna än på mycket länge, och de parlamentariska majoriteterna blir svagare och svagare.
De stora partierna packar desperat ihop sig i mitten och kopierar varandras alltmer utslätade program, i den mån de inte slår sina påsar ihop. Det skapar drivhusklimat för populister och extremister.
USA har åtminstone tillväxt, och arbetslösheten minskar. Europa står och stampar på samma fläck. Tillväxten är noll, om den inte rentav minskar. Arbetslösheten fortsätter att vara skyhög, särskilt bland unga. Generationer tappar förtroendet för politiken.
Missbruket av den fria rörligheten i EU alienerar andra väljargrupper. Den sociala oron ökar och med den skepsisen mot hela EU-projektet.
Kommissionen är EU:s motor och har på papperet en självständig ställning. Det är härifrån initiativen och förnyelsen ska komma.
Men vad hände efter EU-valen i våras? Jo, trots att de kristdemokratiska och högerliberala partierna backade kraftigt och nu bara har 221 av parlamentets 751 platser, lyckades de i kraft av regeringsinnehav besätta 75 procent av kommissionärsposterna.
I spetsen för EU-kommissionen står Jean-Claude Juncker, en avdankad luxemburgsk kristdemokrat, vars främsta nationella merit är att ha gjort sitt lilla land till ett skatteparadis på det övriga Europas bekostnad.
Juncker ifrågasätts nu sedan det visat sig att hans regering rutinmässigt hjälpte europeiska storföretag att komma undan skatt. Kan han verkligen sitta kvar?
Högern tar också hand om posten som president i rådet och från 2016 även talmansposten i EU-parlamentet.
Bristen på ett starkt och representativt ledarskap i EU får, i kombination med svaga nationella regeringar, förödande konsekvenser. I ett läge där Europas länder skulle behöva hålla ihop inför inre och yttre utmaningar, agerar de på egen hand, eller blockerar gemensamma beslut. Den senaste reaktionen på Putins upptrappade militära insats i Ukraina är betecknande: Några till av Putins ukrainska huliganer sattes upp på EU:s svarta lista och blir inte insläppta i EU. Någon som tror att de hade tänkt komma hit?
Isis och krigen i Syrien och Irak tycks EU betrakta som en rent amerikansk angelägenhet, trots att det är Europa som får ta konsekvenserna.
Detsamma gäller läget i Jerusalem, trots goda möjligheter att utöva ekonomiska påtryckningar på båda parterna. Men framför allt saknas de gemensamma tagen för att få fart på Europas ekonomi, minska arbetslösheten och öka välfärden. Hårdare tag mot plastkassar är bra, men räcker inte för att återställa européernas förtroende för EU.
Valen iStorbritannien nästa år och i Tyskland och Frankrike 2017 kan resultera i fler socialdemokratiska regeringar i Europa. Men de kan också leda till att Storbritannien inleder uttåget ur EU, och att – ve och fasa – Nationella frontens Marine Le Pen tar över i Frankrike.
Tiden är knapp för att rädda Europa, men någon frälsare lär inte bli född den här julen i alla fall. Några vise män är heller inte i sikte.