Skogsindustrins exportvärde uppgick under 2010 till enorma 128 miljarder kronor, vilket är en ökning med fyra procent jämfört med året före.
Det visar beräkningar från Skogsindustriernas branschorganisation. Siffrorna säger en hel del om basindustrins betydelse för Sverige.
Skogen, malmen och stålet sysselsätter inte lika många människor som på 1960-talet. Men basnäringarna har lika stor samhällsekonomisk betydelse som tidigare.
IT-, eletronik- och fördonsindustrin kommer inte i närheten av exportinkomsterna från skogsindustrin.
Men när regeringen talar om näringspolitik handlar nästan allt om tjänstesektorn.
Regeringsförklaringen 5 oktober 2010 innehöll inte ett enda industripolitiskt initiativ!
Det är olyckligt. RUT-avdrag och jobbskatteavdrag i all ära, men vi har även skäl att fundera på hur vi vårdar våra basindustrier. Det svenska välståndet bygger på att vi har internationellt konkurrenskraftiga industrier.
Utan LKAB, SSAB, Kappa Kraftliner, SCA och Billerud skulle Sverige vara ett betydligt fattigare land.
Enligt den marknadsliberala logiken ska staten inte lägga sig i. Marknaden ska sköta sig själv utan politisk inblandning.
Men det går inte att tänka bort politikens roll för industriell utveckling. Beslut i energi- och miljöpolitiken har betydelse för konkurrenskraften. Utbildningspolitiken styr tillgången till yrkeskunnig personal. Statliga beslut om järnvägar, hamnar och vägar påverkar möjligheterna till effektiva godstransporter.
Därför behövs ett samspel mellan politik och företagande.
S-ledamöterna i riksdagens näringsutskott, som besökte Gällivare och Pajala i veckan, vill utforma branschprogram för ett antal strategiska nyckelbranscher i Sverige - till exempel gruvorna, stålet, fordonsindustrin, skogsnäringen och turismen.
Fack, företag, forskare, myndigheter och politiker borde helt enkelt sätta sig ned vid samma bord för att resonera vilka beslut som behövs inför framtiden. Det är en bra idé.
Tag bara järnvägspolitiken. Riksdagens Utredningstjänst har visat Sverige intar en bottenplacering i Europa när det gäller satsningar på järnvägen.
Det genomsnittliga EU-landet investerar dubbelt så mycket som Sverige i sina järnvägssystem!
Det är alarmerande för Sverige som industrination. De som producerar malm, trävaror, papper och stål måste kunna lita på att transportsystemen funkar.
Därför kan vi inte lägga alla resurser på skattesänkningar och privat konsumtion. Vi måste också satsa på infrastruktur, utbildningssystem, forskning och andra kollektiva nyttigheter.