När jag jobbade i regeringskansliet blev en hel del av politikens baksidor tydliga för mig.
Man måste för det första vara väldigt övertygad idealist Har man inte rejäl styrfart in kommer man snart att bli rejält nermald, om inte av statsrådsberedningen eller finansen, så av tjänstemän eller bara strukturerna.
Att vara hyfsat driven statsvetare med inriktning på svensk förvaltning hjälpte. Jag visste, i teorin, hur svensk statsförvaltning fungerar, även om verkligheten gav teorin sina törnar. Jag hade också jobbat drygt fem år på dagstidning – NSD och visste därmed något om hur journalister tänker.
Ändå var det väldigt svårt att få fram politiska förslag, få igenom dem och dessutom få bra media på det.
Jag jobbade för en ren S-regering med runt 40 procent i väljarstöd. Det var svårt nog. För ett litet parti som samarbetar med ett stort parti, som aldrig suttit i regering med någon annan måste det vara ett rent helvete.
Är man dessutom lite novis på statsförvaltning, hur tjänstemän älskar hierarkier och hur media fungerar kan det gå hur illa som helst.
Någonstans i det orkanögat befinner sig detta unga superidealistiska parti. Idealen står i bjärt kontrast till den verkligheten.
MP har lyckats med en del i regeringen, men det var inte det man gick till val på. Vattenfalls brunkol säljs i stället för att läggas ner. Den stora gröna skatteväxlingen lyser med sin frånvaro, asylpolitiken har blivit ett moraliskt kaos och biståndspengarna räknas av på ett sätt som att ansvarigt MP-statsråd inte kan annat än gråta över.
Verkligheten och socialdemokratin tränger sig på. Till det kommer att MP är rookies på statsmannakonst.
Och uppenbart har de haft lite för enkla mediasituationer om de försöker styra en av Sveriges mest rutinerade politiska journalister.
Birger Schlaug sa i fredags i tv att MP är för litet för att sitta i regeringen. De satte sig där för att de ville ha makten. Det är för att citera Peps Persson – falsk matematik. 7 procent mot 31 fungerar inte om man är idealist.
När det dessutom är väsentligt mindre än 50 också tillsammans med Vänsterpartiets 6 procent förstår man att matematiken är fel både i regeringen och i riksdagen.
Miljöpartiet blev i all hast som dom andra. Makt äter idealitet och för ett litet parti vars motor alltid har varit just idealen försvinner själen.
Jag är inte miljöpartist men jag sörjer med dem som är det och som ser förfallet, inte bara i partiet, utan just nu i hela ideologin.