Europa kan andas ut. Frankrike sade ett eftertryckligt nej till att släppa in högerextremisten Marine Le Pen i presidentpalatset.
Det blir inget utträde ur EU, inget raserande av det europeiska samarbete som Frankrike en gång tog initiativ till och stått i spetsen för tillsammans med Tyskland, inget fjäskande för Putin och Trump, inga stängda gränser, ingen klappjakt på muslimer och ingen förvandling av världens femte största ekonomi till ett Skansen mitt i Europa.
I den allmänna glädjen över att Frankrike fått en modern och anständig ledare, som vill satsa på Europa och världen, är det lätt att glömma de svårigheter som den nye presidenten ställs inför när den politiska vardagen börjar och hans mittenkurs sätts på prov.
De två stora partier som brukar växla vid makten har kollapsat av utbrändhet, och ingen vet hur det parlament som ska väljas i juni kommer att se ut.
Det kommer inte att spegla slutresultatet i presidentvalet, alltså cirka 2/3 av rösterna till Emmanuel Macron och 1/3 till Marine Le Pen.
De franska väljarna brukar vilja en skicka en parlamentarisk majoritet med den nyvalde presidenten för att han ska få möjlighet att genomföra sin politik. Problemet är att Macron inte har något parti, bara en nystartad rörelse, ”En marche” (ungefär Framåt!), som till stor del finns på nätet.
Macron försöker ställa upp kandidater i alla 577 valkretsar, och kommer att få en egen partigrupp i parlamentet. Men det är ovisst om det blir en majoritet.
Troligen måste han luta sig mot andra partier i många frågor. Le Pens parti Nationella fronten (NF) är starkt lokalt på landsbygden och i mindre städer, men brukar stoppas genom valsamverkan av de övriga partierna. NF hade bara två platser i den avgående Nationalförsamlingen, men väntas växa.
Mycket dramatik återstår alltså innan det politiska läget i Frankrike klarnat. Men sköter Macron korten väl, kan han mycket väl bli framgångsrik i det nya politiska landskapet.
Hans val av premiärminister, som kan vara klart när detta läses, blir intressant, men behöver inte säga så mycket om åt vilket håll han själv lutar politiskt. Det kan också vara taktiskt betingat.
Sedan Macron besegrat extremisten Le Pen i presidentvalet, är hans viktigaste uppgift att föra en politik som gör väljarna mindre benägna att lyssna på henne och andra extremister.
Han måste övertyga sina landsmän om att isolering varken anstår eller gagnar en stor nation som Frankrike, med permanent plats i FN och världsomspännande politiska och ekonomiska intressen. Och att fransmännen har ett eget ansvar för att komma till rätta med sina problem.
Det finns orsaker till att Frankrike har haft svårare än andra länder att komma tillbaka efter finanskrisen, och nu har en arbetslöshet på tio procent (bland ungdomar 25 procent).
Landet har historiskt haft en stark centralmakt och en stor byråkrati som gärna ägnar sig åt att reglera. Kortare arbetsvecka och lägre pensionsålder än i jämförbara länder ger sämre konkurrenskraft, ökar klyftorna på arbetsmarknaden och tynger statsfinanserna.
Det behövs reformer som får fart på Frankrike, utan att rasera den sociala tryggheten.
Le Pen och hennes populistkollega på vänsterkanten, Jean-Luc Mélenchon, skyller på globaliseringen och EU, bjuder ännu mer ofinansierad välfärd och skäller Macron för att vara nyliberal. Det är han inte, men han vill försöka lösa en ekvation som både högern och socialisterna stupat på.
Lyckas han inte, kan Le Pen snart vara tillbaka – med ännu fler anhängare.