I botten av gruvhålet i Kiruna
LKAB:s besöksgruva ligger på 540 meters djup. Själva gruvbrytningen pågår flera hundra meter längre ned.
Foto: Hans Sternlund
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Då, för 22 år sedan, pågick det malmbrytning på 550 meters djup. Men jag och fotografen Kenneth Paulsson fick åka ned ända till provborrningarna på 930 meters djup.
Under semestern i år passade jag på att göra i ett återbesök i gruvan. Jag och sonen tog tåget från Luleå till Kiruna och turistade några dagar i Malmfältskommunen.
Den här gången tog jag mig dock bara till LKAB:s besöksgruva på 540 meters djup. Av säkerhetsskäl vill LKAB inte ha turistgrupper längre ned i gruvan.
Verksamheten under jord har nått mycket långt sedan 1986. Nu bryts det järnmalm mer än tusen meter under jord. Planeringen för en ny huvudnivå på 1 365 meters djup pågår för fullt. Den beräknas tas i drift under 2012.
På 1980-talet beskrev sådana framtidsplaner som orealistiska. Då hävdade alla nationalekonomer att det inte är lönsamt att bryta järnmalm djupt ned i marken, långt norr om polcirkeln i det karga och glesbebyggda Norrbotten. Då hävdade förståsigpåarna att de enda gruvorna som skulle klara sig var dagbrotten i Brasilien och Australien.
I en famös NSD-intervju hävdade ekonomen Ingemar Ståhl att de norrbottniska basnäringarna bara var "skit". En ledarskribent i liberala Dagens Nyheter ansåg att det var tid att lägga ned de olönsamma Malmfälten.
1986 hade dåvarande kommunalrådet Lars Essling och övriga lokalpolitiker börjat planera för en framtid utan gruvbrytning.
24 juli 1986 skrev jag om en länsstyrelserapport som räknade med att gruvbrytningen i Kiruna skulle bli olönsam och upphöra efter sekelskiftet. Rapportförfattarna uppmanade kommunpolitikerna att minska beroendet av gruvnäringen och att satsa på ett mer differentierat näringsliv.
Men 1980-talets framtidsprofetior har inte infriats. I dag är LKAB ett av statens mest lönsamma företag. 2007 landade rörelseresultatet på 6,2 miljarder kronor. I år pekar prognoserna på en vinst på 10 miljarder kronor. LKAB investerar för fulla muggar i Kiruna, Malmberget och Narvik.
Indiens och Kinas enorma expansion har skapat ett enormt sug efter metall, malm och mineraler. Det driver upp metallpriserna, vilket bäddar för storvinster för företag som LKAB, Boliden och SSAB.
I dagens Kiruna planerar kommunpolitikerna följaktligen för en framtid med en expanderande gruva. Därav diskussionerna om att flytta staden. Om gruvbolaget fortsätter att bryta malm och gräva sig ännu längre ned under staden, kommer marken att spricka under nuvarande bebyggelse om bara några år.
Redan 2012 måste järnvägen ha en ny sträckning. E10 och kulturhistoriska byggnader som Hjalmar Lundbohmsgården och Bolagshotellet påverkas mellan år 2013 och 2017.
Det är en utveckling som gör att det är bäddat för en god lokal konjunktur även under kommande år. Det kommer att skapas jobb, när staden ska flyttas och byggas om.
Scenförändringen är remarkabel jämfört med 1980-talet.
När jag sommarvikarierade på NSD 1986 präglades kommunen fortfarande av kris, arbetslöshet och elände. De unga flydde från kommunen. Kiruna kändes som en stad på dekis. På viadukten innan järnvägsstationen hade någon klottrat "Kiruna dör".
Nu är Kiruna en annan kommun. Nu spirar det av framtidstro och nya idéer i Malmfälten. Kiruna är numera en kommun där man ser framtiden an med tillförsikt.
Ingemar Ståhl, DN:s Svante Nycander och andra dödgrävare som satte sin prägel på samhällsdebatten på 1980-talet fick fel.