Under det senaste året har jag medverkat några gånger i "Panelen" i P1-programmet "Godmorgon världen!" som sänds varje söndag förmiddag.
Jag har suttit femton minuter framför en mikrofon i en radiostudio i Luleå och diskuterat aktuella politiska händelser med Sydsvenskans Heidi Avellan, Flammans Aron Etzler, DN:s Peter Wolodarski, Aftonbladets Katrine Kielos och andra ledarskribenter som befunnit sig i en studio i en annan del av Sverige.
Ungefär en halv miljon svenskar brukar lyssna. På ett samhällsprogram. I P1. Tidig söndag.
"Panelen" är ett exempel på Sveriges Radios och Sveriges Televisions public service-uppdrag. Bolagen representerar inga kommersiella eller partipolitiska intressen.
Målet är i stället en radio och television i allmänhetens tjänst. SR och SVT ska ge allsidig information och granska myndigheter, företag, partier och andra organisationer.
De ska spegla kulturlivet "i hela Sverige", ge utrymme för olika perspektiv i samhällsdebatten och ta avstamp i olika geografiska och sociala verkligheter.
De har särskilda uppdrag att bevaka minoritetsintressen som meänkieli eller samiska. Programutbudet ska vara både brett och smalt.
Sändningstillståndet för SR och SVT är också tydligt om den geografiska fördelningen: "55 procent av allmänproduktionen skall ske utanför Stockholm."
"Allmänproduktion" är i princip alla program utom rena nyhetssändningar.
Det betyder att även kulturprogram, drama, samhällsjournalistik, konserter, sportsändningar och annat ska produceras utanför Stockholm.
Uppenbarligen är public service ett koncept som funkar och tilltalar många.
Titta bara på radiokanalen P4. Den är formidabel succé inte bara i Sverige utan även i ett internationellt perspektiv.
Över 30 procent av befolkningen lyssnar på P4 någon gång under dagen. Det handlar om ungefär 4 miljoner lyssnare varje dag.
På morgonen är det ungefär 50 000 norrbottningar som slår på radion och lyssnar på P4 någon gång. I Gällivare och Kiruna finns de trognaste P4-lyssnarna i hela landet.
Sifos senaste lyssnarundersökning visar dessutom att "smala" P1 nu faktiskt är större än genomkommersiella Rix FM.
P1 är landets tredje största radiokanal. Nästan 13 procent av befolkningen i åldern 9-79 år lyssnar på P1 någon gång under dagen.
Jag vet inte hur ofta landets politiker funderar över eller resonerar kring dessa siffror. Men det är hög tid att börja göra det.
De nuvarande sändningstillstånden för SR, SVT och UR löper till 2013. Det är en superkort tid i politikens värld.
Om nästa sändningstillstånd ska börja gälla 2013 krävs ett riksdagsbeslut senast hösten 2012. Det förutsätter i sin tur att regeringen lägger en proposition våren 2012.
En proposition ska i vanlig ordning föregås av utredning och beredning i regeringskansliet. Det är en process som säkert tar minst ett år och bör inledas 2011.
Därför är det troligt att Adelsohn-Liljeroth redan nu sitter på sin kammare och filar på formuleringarna på direktiven för en kommande utredning om SR, SVT och UR.
Av det skälet är det också angeläget att riksdagsledamöter och andra intresserade redan nu ger sig in i mediedebatten.
Det är ingen hemlighet att det finns tungviktare inom både teve- och radiovärlden som vill skrota 55-procentsmålet, det vill säga att en majoritet av produktionen ska ske utanför Stockholm.
Det är inte svårt att föreställa sig hur det skulle påverka utbudet. Vi skulle få fler program med Stockholmsperspektiv på tillvaron.
Det skulle urholka public service-idén om ett programutbud som tar sin utgångspunkt i olika sociala och geografiska verkligheter, det vill säga speglar "hela Sverige".
Det skulle även slå undan benen för många arbetstillfällen utanför Stockholmsområdet - och det handlar inte bara om sysselsättningen för SR-, UR- och SVT-anställda.
Även andra företag är beroende av public service.
Bara ett exempel: I dag finns landet största privata produktionsbolag på radiosidan i Piteå. Det är Massa Media, som drivs av radioprofilen Li Skarin.
Med ett tio- till femtontal årsarbetare produceras allt från dokumentärer till humor- och musikprogram för P3 och P4.
Den typen av regionala verksamheter riskerar att få det tuffare om makten centraliseras till programdirektörer med sina intressen och nätverk i O8-området.
Därför finns massor av kultur- och regionalpolitiska argument för Sveriges landsortspolitiker att intressera sig för public service-företagens framtid.
Siv Holma (V), Leif Pettersson (S), Krister Hammarbergh (M) och övriga ledamöter på Norrbottensbänken i riksdagen har all anledning att fördjupa sig i ämnet.
Framtiden för SR, SVT och UR kommer att bli en viktig fråga under mandatperioden.
I ett massmedielandskap som blir allt mer kommersialiserat och Stockholmsdominerat är behovet av public service i radio och teve starkare än någonsin.