Kan en fastighetsmagnat från New York, som få vill köpa en begagnad skyskrapa av, med kasinon och misstävlingar som binäringar, och som är mest känd för en trut som det hoppar en ständig ström av grodor ur, bli USA:s president? Även om han kallat kvinnor för ”feta grisar”, och påstår att invandrare med latinamerikanskt ursprung är bedragare och våldtäktsmän, och vill deportera tio miljoner papperslösa invandrare till Mexico?
Ja, USA är ju möjligheternas land, särskilt för miljardärer, så man ska kanske inte helt utesluta att USA:s näste president faktiskt kommer att heta Donald J Trump.
Han har i alla fall skaffat sig en överlägsen ledning i den republikanska primärvalskampanjen, och får som ”front runner” extra publicitet. Hans mer än dussinet medtävlare duckar förskräckta när han utdelar sina verbala råsopar, medan anhängarna jublar.
En del forskare ser det som en bekräftelse på att nätets samtalston nu på allvar flyttat in i politiken.
Trump gillar det råa debattklimatet som den reality-TV-stjärna han (också) är, medan hans mer seriösa motståndare hamnar i bakvatten. Det gäller bland annat etablissemangets favorit, Jeb Bush, som Trump kallar för en ”lågenergiperson”.
Republikanerna är ivriga att återerövra Vita huset efter Obama. Men de har problem med en partikader som dragit allt längre högerut. De som vill komma fram i partiets nomineringsprocess (primärvalen), tvingas inta positioner som de sedan inte kan stå för i de allmänna valen.
Även om den vildsinte högerpopulisten Trump förmodligen får lämna ifrån sig ledartröjan när det breda startfältet smalnar, kan skadan redan vara skedd.
Flera kandidater hängde t ex på när Trump uttalade sig mot födelserätten till medborgarskap – en rättighet som infördes för att säkra slavarnas ställning efter inbördeskriget. Av många sedd som en av republikanernas viktigaste framgångar genom tiderna.
Idag har födelserätten betydelse inte bara för ”hispanics” utan även till exempel asiater i USA.
Republikanerna kan inte göra sig ovänner med alla invandrargrupper, om de ska ha en chans att vinna presidentvalet.
Det betyder inte att demokraterna saknar problem. De bestämde sig tidigt – alltför tidigt kanske – för att satsa på Hillary Clinton. Men hon har hamnat på defensiven på grund av den så kallade mailaffären. Clinton använde sig under sin tid som utrikesminister av en egen server för sina mail.
Detta ifrågasätts inte bara i princip, utan också för att vissa mail kan ha innehållit sekretessbelagt material.
Dessa mail granskas nu av olika instanser, och affären har alla förutsättningar att dra ut på tiden och därmed skada Clintons kampanj. I värsta fall riskerar hon att vara indragen i en rättslig process mitt i presidentvalskampanjen.
Därför spekuleras det nu friskt i att vicepresidenten Joe Biden, 72, kommer att hoppa på primärvalståget, och därmed kanske dra med sig andra demokrater. Biden är en ytterst rutinerad politiker med gott anseende, han kan den viktiga utrikespolitiken och han skulle borga för kontinuitet i amerikansk politik.
Men är kontinuitet vad de amerikanska väljarna vill ha? Det är ett närmast obligatoriskt inslag i amerikansk presidentvalsretorik att kandidaterna lovar att ”åka till Washington och röja upp”.
Även om de tillbringat det mesta av sina liv i den amerikanska huvudstaden.
Den farsen lär upprepas i år också, men risken att rösta fram en knasig amatör till Ovala rummet (och svarta lådan), får förhoppningsvis väljarna att tänka en gång till på vad som är bäst för dem själva och landet.