Under det pågående högnivåmötet i Washington DC, USA, framkom två nyheter som var särskilt intressanta för svensk del. För det första bjuder Sverige in den koalition vilken bekämpar Daesh (tidigare ofta kallat för IS) till ett tjänstemannamöte på högsta nivå i Sverige mot slutet av september.
Att själva mötet hålls i just Sverige betyder förhoppningsvis ganska lite för koalitionens fortsatta arbete. Det hade nog lika gärna kunnat äga rum i London eller Paris. Att inbjudan är just svensk säger dock någonting viktigt om den kommande svenska perioden i FN:s säkerhetsråd.
Det är både ett erkännande av Sveriges nya status och en viktig signal om att den svenska regeringen tar sin plats ute i världspolitiken på allvar. Vi må vara ett litet land, men vi är beredda att stå upp för vad vi säger och ta ansvar för våra ord.
För det andra bekräftades att Sverige, som försvarsminister Peter Hultqvist tidigare har flaggat för, trappar upp sitt eget bidrag till den militära koalitionen mot Daesh. Den svenska truppen, vars uppgift är att utbilda de kurdiska styrkorna som slåss mot Daesh, kommer att stärkas från 35 till 70 man. Det är en fördubbling – och ännu ett tecken på att Sverige tar sin roll och sitt ansvar i världen på allvar.
Från borgerligt håll har det i försvarsutskottet höjts röster för att den svenska insatsen borde trappas upp ännu mer och mer specifikt angående att man bör skicka JAS-plan till norra Irak. Det är ett krav som är lättare att resa i opposition än att leva upp till i regeringsställning. Visst låter det bra att ropa ”JAS!” så fort någonting händer i världen, men den svenska försvarsmakten har faktiskt andra saker att bidra med än just flygplan.
Det allra viktigaste är naturligtvis att allt som Sverige gör, precis som Hultqvist understryker, sker på in-bjudan av den irakiska staten.
Just detta, att vara beredd att i koalition bistå andra stater med den militära hjälp vilken de behöver, är precis vad världen står i behov av just nu.
Under det här millenniets första år hette den amerikanske presidenten George W. Bush. Hans linje var visserligen ett stort amerikanskt engagemang i omvärlden, men dock genom ensidig amerikansk aggression.
Under de senaste åren har den amerikanska linjen svängt och blivit alltmer isolationistisk. President Obama har gradvis dragit tillbaka de amerikanska styrkorna och noga undvikit att engagera sig i nya konflikter. Den kombinationen – att först slå sönder existerande statsbildningar för att sedan dra sig undan – har inte bara öppnat spelbrädet för stater som Saudi-arabien, Ryssland och Iran. Det har även bidragit till att skapa det kaos som råder i delar av mellanöstern i dag.
Risken finns att den amerikanska utrikespolitiken fortsätter i en ännu mer isolationistisk riktning. I samband med det republikanska partiets konvent nu i dagarna gav president-kandidaten Donald Trump en intervju till CNN då han konstaterade att det inte var självklart att hjälpa de baltiska staterna vid ett ryskt angrepp och att Turkiets inre angelägenheter inte var USA:s problem.
En sådan attityd skulle kasta ännu mer bränsle på den eld som just nu flammar runtom i världen. Det går visserligen inte att göra de misstag som redan har gjorts ogjorda och jag kan inte tänka mig något land som gärna samt glatt skickar ut sin militär i konflikter på andra sidan jorden. Fast att ingripa mot en rörelse som Daesh är däremot absolut nödvändigt.
Det enda som kan ge ett sådant ingripande såväl den säkerhet som den legitimitet det behöver är att flera stater ställer upp och bidrar med vad de kan.
Därför är det glädjande att Hultqvist inte bara förvaltar, utan även tar befälet i, svensk försvarspolitik.