Socialdemokraterna förlorade - den socialdemokratiska välfärdsstaten vann!
Så beskriver sociologen Stefan Svallfors valresultatet 2010.
Trots allt tal om ökad individualism och att medelklassen skulle ha vänt ryggen till kollektiva lösningar är uppslutningen kring välfärdsstaten stark.
Kärnpunkterna i den svenska välfärdspolitiken - omfattande skatteutgifter, kollektiv finansiering och offentlig styrning - har ett grundmurat stöd som dessutom bestått oförändrat de senaste decennierna, visar Svallfors.
Förklaringen till den Socialdemokratiska valförlusten skulle, enligt honom, vara att väljarna inte såg någon större skillnad mellan blocken ifråga om välfärdspolitiken.
Socialdemokraterna har segrat ihjäl sig, enligt Svallfors.
Precis motsatt bild ger LO-utredaren Kjell Rautio, tidigare TCO, i en artikel i tidningen ETC (nr 52 2010).
Han anser att det är en myt att vi idag skulle ha kvar en svensk socialdemokratisk välfärdsmodell.
"Det svenska samhället kan inte längre sägas kännetecknas av en särskilt hög grad av utjämning av livschanser, det visar de revor i samhällets välfärdssystem som vidgats och synliggjorts de senaste åren", skriver han.
Rautio menar att vi befinner oss
i ett välfärdspolitiskt systemskifte, trots att ingen öppet talar om det.
A-kassan är i europeisk strykklass, Sverige har idag västvärldens hårdaste regler för förtidspension, pensionssystemet är underfinansierat och socialbidragskostnaderna ökar.
Kan välfärdsstaten vara hotad och ändå samtidigt hyllas av alla? Vem ger den riktiga bilden, Svallfors eller Rautio?
Svaret kan faktiskt vara: Båda.
För Svallfors och Rautio belyser olika perspektiv på välfärdsmodellen.
Svallfors visar att det finns en bred uppslutning kring en allmänt formulerad välfärdsmodell. Rautio pekar på att denna modell samtidigt urholkats på senare år.
Paradoxen är att de väljare som säger sig vilja betala mer för välfärden samtidigt röstar fram en regering som kraftigt skär ner på de offentliga utgifterna.
En del av förklaringen är förstås att moderaterna och alliansen i retoriken sagt sig vilja värna välfärden. De lovade en tulipanaros - både välfärd och skattesänkningar samtidigt - och väljarna trodde dem. Kanske för att nedskärningar och sänkta ersättningar dittills inte upplevts som något hot för majoriteten.
Men att tulipanarosen är svår att få till i praktiken, erkände Fredrik Reinfeldt ofrivilligt när han kommenterade oppositionens 300-miljoners nedskärning i regeringskansliet.
"Väljarna ska veta att detta får konsekvenser", sa Reinfeldt surt.
Vad innebär det inte då att flera tiotals miljarder försvunnit ur de offentliga kassorna under alliansens regeringstid?
Nedskärningar får konsekvenser.
När och på vilket sätt den svenska välfärdsmodellen hotas, det är vad Socialdemokraterna nu måste analysera och förklara för väljarna, betydligt bättre än 2010.