Det är inte ofta som rubrikerna inom ett så torrt fält som ekonomin, tillväxtprognoserna och kvartalsberäkningar tar till ord och uttryck som verkar hämtade från idrottens värld, men häromdagen löd just en rubrik i finanstidningen Dagens Industri så här: ”Urstark svensk tillväxt krossar svenska prognoserna.”
Det kan låta som om det är fråga om en stavhoppare som har kommit nära världsrekordsgränsen eller om en sprinter som tagit sig runt banan snabbare än någonsin tidigare, men det är alltså fråga om någonting så till synes odramatiskt som den snabbräkning av det andra kvartalets tillväxt som Statistiska Centralbyrån genomför varje år för att underlätta med budgetarbetet.
Det ska sägas att det är provisoriska siffror som kan komma att korrigeras, och att det är ett kvartal där enstaka händelser kan påverka resultatet i hög grad. Men beskedet är likafullt entydigt – svensk ekonomi, som av många experter antas befinna sig i en inbromsningsfas, levererar just nu en storartad tillväxt. Det är ett kvitto på den starka svenska exportindustrin – men också ett kvitto på regeringen Löfvens goda arbete med den ekonomiska politiken.
Det är inte minst viktigt att komma ihåg, eftersom det här är det sista tillväxtbeskedet om den svenska ekonomin som levereras före valdagen. När väljarna ställs inför den klassiska frågan om vi har det bättre än vi hade det för fyra år sedan, är det här de siffror de ska titta på. Och om det finns någon enskild faktor som historiskt sett bidrar till att en sittande regering blir omvald, så är det just en solid och stark tillväxt i ekonomin.
Det ärnågonting som är värt att komma ihåg när man i den valrörelse som nu börjar ta fart hör borgerliga företrädare tala om den socialdemokratiska ekonomiska politiken. Det kommer att heta att den är företagarfientlig, tillväxthämmande och att det svenska skattetrycket är för högt för att vår ekonomi ska fortsätta växa.
Det är argument som borgerligheten har kommit dragande med i årtionden. De har inte stämt då, och de stämmer inte heller nu. På sätt och vis kan jag nästan känna en viss sympati med dem – för det kan inte ha varit lätt att den större delen av den nutida politiska historien ha spelat rollen som opposition i ett land som det faktiskt går väldigt bra för.
Som alltid med ett ekonomiskt överskott kommer en del av den politiska stridsfrågan att bli vad det här överskottet ska användas till. Borde det användas på satsningar inom den svenska välfärdssektorn, eller borde man tvärtom sänka skatterna?
På den punkten är finansminister Magdalena Andersson glasklar: ”Förutom att vi behöver anställa fler poliser, undersköterskor och lärare de kommande åren ska vi naturligtvis också hantera klimatförändringen, inte minst med stöd till kommuner och våra bönder och skogsägare.”
Så hängerockså den ekonomiska tillväxten ihop med den fråga om torka bränder som har dominerat den här nyhetssommaren. Under måndagen gav regeringen besked att man tillför 1.2 miljarder kronor till Sveriges lantbrukare, framförallt till de bönder som har boskap och som har drabbats hårdast av foderbristen.
Med enstark ekonomi i ryggen står vi rustade att bygga ett bättre samhälle, och att hantera de oväntade krissituationer som kommer att möta oss på vägen. Det är klassisk socialdemokratisk politik som handlar om att ta ansvar för Sverige på lång sikt. Och så gör det förstås inget om det låter som om man slår ett världsrekord eller två på vägen.