Jag hade bestämt mig att skriva om budgeten. Investeringar för Sverige. Reformer för att vända utvecklingen från åren då sänkt skatt var lösningen på allt. Oavsett om det var sjunkande skolresultat, missmatchning på arbetsmarknaden, tåg som aldrig kom i tid eller tydliga revor i välfärden och växande klyftor i landet.
Men en mänsklig mur kom emellan. Ett gäng människor som bokstavligen ställde sig armkrok vid världens fredligaste gräns i Haparanda/Torneå fick mig på andra tankar. En demonstration för att markera att människor som nu flyr krigets helvete i Syrien eller förföljelsen av ISIL i Irak inte ska tro att man är välkommen till Finland.
För mig är det ofattbart att man så historielöst kan stå där.
På just den gräns som under andra världskriget blev räddningen för så många finländare.
Min svärfar växte upp i Tornedalen under krigstiden. Då kraftsamlade man för att ta emot flyktingar.
I september 1944 flydde närmare 3000 finländare över gränsen till Sverige – varje dag.
Vi stängde aldrig gränsen och luftade aldrig den bisarra tanken att finländarna skulle ha sig själva att skylla för krigets fasor i sitt land.
Aldrig sedan dess har det funnits så många flyktingar i världen som nu.
Över 60 miljoner är på flykt och hälften av dem är barn.
Miljoner är på flykt i sitt eget hemland, miljontals trängs i närområdet medans ett fåtal i det stora hela lyckats ta sig hit till Europa i hopp om en bättre framtid.
Jag säger inte att det är en enkel match, men vi måste klara av flyktingkatastrofen som en av vår tids största utmaningar.
Vi behöver hjälpa både där och här. Stå upp för människors rätt att söka asyl och förbättra vårt eget mottagande samtidigt som vi tillsammans med andra måste bekämpa orsakerna till att människor fly för sina liv.
Sverige är en humanitär stormakt och ska fortsätta vara det. Samtidigt behöver fler länder ta ansvar.
Fler måste göra mer. Ingen veto rätt för rika M-kommuner och inga länder i EU som spelar Svarte Petter är viktiga delar i ett hållbart mottagande med ordning och reda.
Just nu görs stordåd vid järnvägsstationen och bussarna i Luleå, Boden och Haparanda. Ni är fantastiska! Alla som väljer att se människan i den flykting man möter ger mig hopp. En mänsklig historielös mur av rädda människor ställs mot en kedja av människor hand i hand som nu gör skillnad.
Alla har vi ett val att göra, bli en del i en hjälpande kedja eller stjälpande mur.
Jag har gjort mitt val.