Under en pressträff i Rosenbad i Stockholm presenterade finansminister Magdalena Andersson under torsdagen en jämlikhetskommitté, som ska gå under namnet Jämlikhetskommissionen, leds av före detta generaldirektören Per Molander och ska presentera sina slutsatser den sista maj 2020.
Kommissionens uppgift är att lämna förslag som långsiktigt ska kunna minska klyftorna i Sverige, det OECD-land där klyftorna sedan 1990-talet har vuxit allra snabbast. Så här formulerade Andersson under pressträffen det problem man står inför: ”Klyftor mellan rika och fattiga, mellan män och kvinnor, mellan stad och land, sliter sönder och skapar misstroende. Kampen mot de växande klyftorna är en av regeringens viktigaste uppgifter.”
Det här är en god nyhet – samtidigt är det förstås inte alls en nyhet. Redan i april 2017 flaggade Andersson i en intervju med Aktuellt i Politiken för att hon ville tillsätta just en jämlikhetskommission, och när den internationella valutafondens (IMF) ordförande Christine Lagarde uppmanade världens regeringar att sträva efter en jämnare inkomstfördelning kommenterade Andersson det för Svenska Dagbladet så här:
”Det känns lite ironiskt. Här sitter finansministrarna från hela världen och diskuterar hur man ska bli jämlikare, hur man ska kunna bli lite mer likt Sverige – och samtidigt sitter Moderaterna i Örebro och diskuterar hur Sverige ska bli mindre svenskt genom en kombination av höjda hyror och lägre löner.”
Ibland är det långt från Washington, där IMF:s möte hölls, och Örebro där Moderaterna samtidigt höll sin stämma.
Men det är inte heller någon nyhet eftersom ekonomisk jämlikhet alltid har varit en av de saker som stått allra högst på den socialdemokratiska agendan – man skulle till och med i perioder kunna beskriva socialdemokratin som en ganska brokig koalition av intressen, men som hålls samman av en gemensam strävan efter ökad jämlikhet och sammanhållning människor emellan.
Jämlikheten är vårt mål. Det skiljer oss från nästan alla andra politiska rörelser, och det skiljer oss också från en aktör som IMF. När Christine Lagarde efterlyser jämlikhet är det inte av någon godhjärtad idealism eller för att hon händelsevis råkar tycka att det är rätt. Det är för att samstämmig forskning visar att mer jämlika samhällen uppvisar större stabilitet och blir mer framgångsrika på sikt.
Därför kan vi söka stöd även det hållet, och med fog hävda att ökad jämlikhet inte bara är någonting viktigt och rätt i sig självt. Det är också ett medel, och ett av våra allra viktigaste instrument för att bygga ett hållbart samhälle på sikt.
Och om det alltså å ena sidan finns en hel del att vara stolt över i hur den svenska modellen över tid har skapat jämlikhet, så finns det faktiskt inte skäl att luta sig tillbaka och vara nöjd. Ojämlikheten skär skarpa klyftor genom hela landet – mellan stad och landsbygd, mellan invandrade och infödda svenskar och mellan samhällsklasserna.
De klyftorna har bara vidgats de senaste tjugo åren, och de får konsekvenser som sträcker sig långt in i det innersta av privatlivet: Det påverkar hur länge människor lever, och hur friska de får vara under tiden. Det påverkar deras möjligheter i livet, och vad deras barn kommer att göra i framtiden.
Det är en himlaskriande orättvisa. Så länge det är så, borde vi egentligen inte tala om någonting annat. Därför är Jämlikhetskommissionen – om den används rätt – en av de viktigaste politiska åtgärder som man överhuvudtaget kan vidta. Och vad dess slutsatser kommer att användas till, det avgörs på valdagen den nionde september.